Vådan av att bli kär i en göteborgska är att man omedelbart ställs in för två allvarliga utmaningar. Den ena är mördarprojektilerna, som med en dödsföraktande eufemism kallas spårvagnar.
Den andra är vitsarna. Vad som kommer att ta död på en först är en öppen fråga, men båda problemen är av karaktären ”anpassa dig eller dö”.
Spårvagnarna går hjälpligt att klara av om man stryker längs husväggarna och undviker att korsa gatorna. Det leder till ett mer inskränkt men längre liv.
Det andra problemet är av ett helt annat slag. Det kräver en kognitiv kalibrering som det är oklart om en stockholmare klarar.
Albert Engström beskrev redan för 124 år sedan faran i att utsättas för vitsandet:
“Slutligen blef jag lite halffnoskig, och jag måste afbryta mina studier för att på ett sanatorium för svagt sinnesrubbade återvinna det själslugn, som jag nu besitter.”
Vitsens historia är månghundraårig och har analyserats av storheter som Kant och Freud såväl som Swift och Samuel Johnson. I Sverige är det ett förhållandevis outforskat fenomen, men den som vill fördjupa sig hänvisas till hjälpmedlen i slutet.
Ordet vits kommer av fornhögtyskans wizzi, som betyder vetande, förstånd. Och det kan ju vara så enkelt att den dryga miljonen stockholmare saknar båda.
Men eftersom det nu rör sig om ett seriöst kärleksförhållande, har jag bestämt mig för att närma mig vitsproblemet, trots de uppenbara riskerna.
Finns det ett hemligt, underjordiskt sällskap skapat av Claes Hylinger som bara ägnar sig åt detta?
Lägst i vitshierarkin återfinns den ljudbaserade vitsen, det vill säga Göteborgsvitsen. Dess intellektuella och litterära ljuskraft var som störst på 1800-talet, men göteborgarna tycks vägra att ge upp den.
Man skulle kunna beskriva vitsen som ett slags modernitetens spillror av det traditionella sagoberättandet från en tid då man hade tid att lyssna på sådant. Vitsen avhandlas på någon minut.
En av många saker som förbryllar är snabbheten med vilka vitsarna uppstår. När strömmen gick i den nybyggda skyskrapan, döptes den omedelbart till elfeltornet, och när strömmen kom tillbaka till ejfeltornet. Men vem kom på det och hur spred det sig så snabbt över hela stan? Finns det ett hemligt, underjordiskt sällskap skapat av Claes Hylinger som bara ägnar sig åt detta? Och vem finansierar det?
Jakten på Albert Engströmcitatet ovan leder mig till Kungliga biblioteket i Stockholm. I ett nummer av Strix från augusti 1900 – tema Göteborg – finner jag svaret på min fråga. Engström avslöjar:
“I Göteborg finnes därför en akademi med understöd av staden, där hvar och en ett år gratis får undervisning i Witzandets konst och vid afträdet ett exemplar af svenska akademiens ordlista för att sedan i lifvet kunna tillämpa hvad han lärt.”
Det förklarar ju ett och annat. En annan – ännu viktigare – fråga är varifrån det kommer och varför just i Göteborg. Engström ger även här en fingervisning: “Denna akademi förestås af Storwitziren.”
Efter avslutad behandling på sanatoriet och med återvunnet själslugn, träffar han denne man i Göteborg:
“Storwitziren nalkades. Med spänstiga steg närmade sig Aron Jonason, denne man, omkring hvilken Göteborgs hela andliga lif i väl ett halfsekel roterat.”
Aron Jonason, alltså. Han bär ansvaret. Han föddes i Göteborg 1838 och blev en mycket känd fotograf, Oscar II:s hovdito och favoritumgänge i societeten på Marstrand. En dag ska kungen ha sagt till Jonason att han var så vitsig att det blixtrar om det, varpå denne svarade: Ja, blixtrar den ene så Oscar den andre!
Humorn kom alltså med den judiska invandringen.
Jonason var även revyförfattare, journalist och kåsör i denna tidning. Med judiska rötter och uppfostran ingick han i den vid tiden fortfarande mycket lilla grupp av stadens judar, som när synagogan invigdes 1855 blott hade 400 församlingsmedlemmar. Vid sin död 1914 beskrevs Jonason som en “af de kvickaste personligheter vi haft här i landet”.
Humorn kom alltså med den judiska invandringen. Man skulle kunna säga att göteborgsvitsandet är ett slags kulturell appropriering, om än inte av lika allvarligt slag som Jerry Seinfelds tandläkare som konverterade till judendomen bara för att kunna berätta judevitsar.
Det måste ha funnits en speciell jordmån just i Göteborg, eftersom den spred sig långt utanför den judiska gruppen men samtidigt är strängt endemisk. Om det beror på det ständiga regnandet i staden eller ett specifikt psykologiskt behov av social bekräftelse medelst humor, har mina efterforskningar inte funnit något tillfredsställande svar på.
Man erinrar sig att Freud skrev en bok om vitsfenomenet redan 1905, även om hans fokus var på judars skämtande. Enligt Freud är användandet av ljudlikheten, som är central inte minst i göteborgsvitsen, ett sätt att kringgå den psykiska censuren och återvinna barnets lustupplevelser.
Med andra ord, göteborgare törs till skillnad från stockholmare vara öppet barnsliga. Utmärkande för göteborgsvitsen, vid sidan av den kvicka kombinationen av humor och allvar och känslan för ljud och klang, är ju en viss självdistans. Man vet att man är fånig och har inga problem med det. För stockholmare är det en aning skrämmande.
Jag har länge tyckt att göteborgsvitsarna är outhärdligt fåniga men efter en längre tids impregnering har något trots allt lossnat i mig. Jag kan numera erkänna att de ofta äger rum på en briljant hög nivå och inte sällan är mycket roliga. Man känner ju också en viss intellektuell tillfredsställelse när man (småningom) fattar vitsen med en vits. En vill ju inte framstå som tappad bakom en spårvagn.
Jag tror att motståndet släppte på allvar när vi var i Rom och såg Rafael i Vatikanmuseerna.
– Nu haru vatt i kanen, konstaterade göteborgskan.
Mina efterforskningar har därtill visat att mina två problem med oöverträffad ironi hänger ihop. Spårvagnen M28:an som rullade i över 60 år i staden var uppkallad efter Aron Jonason. Man kunde alltså bokstavligen bli överkörd av en Storwitzir.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Grundkurs i Göteborgshumor
LÄS MER:15 göteborgska ord och vad de egentligen betyder
LÄS MER:GP-läsarnas värsta Göteborgsvitsar
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
