I dag är det Halloween och det går rykten om att “räv” och “jordgubbe” kommer vara populärt att klä ut sig till, eftersom det är namnen på två av samtidens mest kända kriminella. Rykten, eftersom det inte finns något spår av det på maskeradföretagens topplistor. Ändå används det som hävstång i den lite för introverta, men självrannsakande mediedebatten om hur mycket som kan skrivas om brottslingar utan bli deras PR-byrå.
Debatten är väl bra, men beror uteslutande på att medier genom internet nu sett vilka ringar på vattnet deras rapportering ger. Givetvis skapas det reaktioner om medier namnpublicerar vilka som är samhällets fiender. En av dessa reaktioner är nyfikenhet: vi vill veta mer om en kriminell underjord vi annars bara läser om i deckarromaner.
När vi nu har en verklig värd att förfasas över – med verkliga, läckta ljudklipp från polisutredningar – behöver vi hantera det på något sätt. Det är läskigt, kommer nära och ett sätt att hantera är att skämta om det. Klä ut oss som brottslingarna på den dag vi skapat för att just hylla (eller förminska) läskighet: Halloween. Denna unga tradition (i Sverige) har redan hunnit bli en årlig projektionsyta för vad som skrämmer allmänheten mest. Under pandemin klädde vi ut oss till coronaviruset och under 2017, under Metoo, spreds klipp på personer som klätt ut sig till de tre kändisar som just hade hängts ut i medier som förövare.
Var det mediers fel? Jag tänker inte ens försöka svara på den frågan, eftersom den är felställd.
Clark Olofsson och Norrmalmstorgsdramat, Lars-Inge Svartenbrandt eller Christer Pettersson. Även innan internet och Tiktok finns gott om exempel på när allmänheten påverkats av vad medier skrivit och inte skrivit om kriminella. Att rapportera och namnpublicera var säkert relevant då, precis som det givetvis skapade reaktioner hos allmänheten. Men det kunde vi inte följa i realtid – då.
Mediers yrvakna självrannsakan blir därför som en kattens jakt på sin svans. För det ligger i mediers natur att publicera. Att då jaga sig själv för det – men fortsätta att publicera – blir lite löjeväckande.
Det kan vi nu. Medier agerar inte längre i vakuum och publiceringarna speglas direkt av allmänheten på sociala medier. Givetvis används kanalerna också av kriminella. I flera år har vi sett artister byggas upp på Spotify som marknadsföring för kriminella gäng. Ibland dyker de också upp på tillfälliga konton (det finns väldigt få exempel på “krimfluencers” i meningen att influencers visar upp kriminella handlingar på stora sociala medier-konton) där filmer på våld släpps, eller med alternativa presskonferenser. Det dyker också upp helt nya, alternativa mediekanaler som försöker hålla ordning på dessa nya konton, artister och brott.
Mediers yrvakna självrannsakan blir därför som en kattens jakt på sin svans. För det ligger i mediers natur att publicera. Att då jaga sig själv för det – men fortsätta att publicera – blir lite löjeväckande.
Istället borde vi kanske se alla dessa nya yttringar från allmänheten som att vi kommer närmare sanningen än någonsin tidigare. Vi ser nu hur alla parter beter sig: Vi kommer nära våldet, skräcken och de välbärgade, trygga medborgarnas förvirrade reaktioner.
Journalistiska mediers uppgift är kanske allra mest då att sätta allt detta i sammanhang, snarare än att moralisera över sig själva eller samtiden.
Läs mer på GP Kultur:
LÄS MER:Det är viktigare än någonsin att inte dra snabba slutsatser
LÄS MER:Att stoppa pedofiler ursäktar inte Chat control
LÄS MER:Tiktok-trenden om Rawa Majid profiterar på mördade barn
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
