Gång på gång får vi bevisat för oss att det offentliga inte är någon garant för konstens frihet eller kulturens ekonomiska stabilitet. Ändå landar varje kulturpolitisk debatt i Sverige i rop på mer pengar från det offentliga och mer statlig styrning. Det är en slags kulturens Stockholmssyndrom där delar av kultursektorn har kommit att identifiera sig med sin finansiär till den grad att de inte längre kan se dess brister eller farorna med att alla kulturella ägg läggs i samma korg.
Den utlösande faktorn för den senaste tidens kulturpolitiska debatt var tre beslut i Norrköpings kommunfullmäktige: dels ett generellt sparkrav som innebär att alla nämnder måste spara 1,35 procent. Det gäller alltså hela kommunens verksamhet och inte bara kulturen.
Dels handlar det om en omorganisation av den kommunala förvaltningen i syfte att öka effektiviteten. För kultur- och fritidsförvaltningen innebär det att den delas upp och flyttar in hos nya Tillväxt- och utvecklingskontoret, Samhällsbyggnadskontoret samt kommunens eventbolag Upplev Norrköping AB.
Det tredje beslutet handlar om att kommunen överväger att sälja det kommunala konserthuset Louis De Geer, där bland annat Norrköpings Symfoniorkester huserar. Konserthuset bär inte sina egna kostnader, utan är beroende av ett årligt verksamhetsbidrag från kommunen på 15 miljoner kronor.
Det pågår således inget “nyliberalt” eller “nyfascistiskt” kulturmord i Norrköping, bara vanlig tråkig kommunalpolitik.
Konserthuset har fina lokaler för restaurang och konferensverksamhet som det i kommunal regi inte kan utveckla eftersom det skulle konkurrera på den privata marknaden, men som en privat ägare skulle kunna ta vara på, vilket skulle kunna göra verksamheten självfinansierande.
Det pågår således inget “nyliberalt” eller “nyfascistiskt” kulturmord i Norrköping, bara vanlig tråkig kommunalpolitik. Huruvida de föreslagna åtgärderna är rätt eller fel i sak kan man givetvis diskutera, liksom om de kommer att gynna eller missgynna kulturlivet i Norrköping på sikt.
Brösttonerna på kultursidorna har nog mindre att göra med förslagen i sak och mer med att många vänstersinnade kulturskribenter ända sedan den nya regeringen tillträdde letat efter tecken på en förestående kulturskymning. Kommunstyrelseordföranden Sophia Jarl (M) hällde förvisso bensin på elden när hon i en debattartikel i Expressen (23/8) beskrev kultureliten i Norrköping som en del av “det bortskämda Sverige”. Kanske var hon en smula irriterad över att man i Sveriges största morgontidning likställde hennes styre med fascism.”
Den som oroar sig för vad som ska hända med kulturlivet om ens politiska motståndare kommer till makten har skäl att fråga sig om det verkligen är en god idé att låta politiken styra över stora delar av kulturlivets finansiering. I USA är kulturlivet till största delen privatfinansierad, även de tunga, högkulturella institutionerna.
Det gör att den också är förhållandevis opåverkad av vem som sitter vid den politiska makten, vilket sannolikt var en lättnad för många i kultursektorn under Donald Trumps presidentskap. Den som oroar sig för kulturfientliga politiker borde således verka för att en större delen av kulturen ska stå fri från offentlig finansiering. Faran offentlig finansiering i form av politisk styrning belystes också av statens egen Myndigheten för kulturanalys i rapporten ”Så fri är konsten” (Kulturanalys 2021), som visade att principen om armlängds avstånd endast i liten utsträckning efterlevdes i den offentligt finansierade kultursektorn.
Att offentlig finansiering och huvudmannaskap inte är någon garant för kulturens långsiktiga trygghet och fortbestånd framgår av en annan aktuell kulturpolitisk debatt. Bara något år efter att Nationalmuseum, en av statens tyngsta och äldsta kulturinstitutioner, öppnade sina portar på Blasieholmen i Stockholm efter en omfattande renovering, har det fått dra ned på sina öppettider eftersom en allt större del av de statliga anslagen går till att betala hyra, till staten.
Det talas till och med om att museet kan bli tvunget att flytta då det inte har råd med hyran till Statens Fastighetsverk. Även andra museer och kulturinstitutioner går på knäna för att de statliga anslagen inte räcker till för att betala den statliga hyran.
Men trots att det offentliga gång på gång visar sig vara minst lika kortsiktigt och lynnigt som marknadskrafterna stannar varje kulturpolitisk debatt i Sverige vid rop på mer offentlig finansiering. Därför sitter den svenska kulturpolitiken fast i en modell av 1970-talssnitt som är illa anpassad till kulturlivets förutsättningar i dag, men som försvaras hårt av de som sitter på insidan. Det svenska kulturlivet behöver en kombination av å ena sidan marknadens konkurrens och kreativa förstörelse och å andra sidan stabila, långsiktiga institutioner.
För det senare behövs en mångfald av finansieringskällor, med olika tidshorisonter, för att motverka politikens kortsiktighet och negativa verkningar.
Fotnot: Lars Anders Johansson är författare och journalist, aktuell med en uppdaterad version av boken ”Att dansa efter maktens pipa – kultur i politikens tjänst” (Timbro)
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Finns det fortfarande plats för kulturen?
LÄS MER:Det säger sig självt att hyreshöjningarna för kulturen är bisarra
LÄS MER:Hot mot demokratin att stänga ute medborgare från kulturen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
