Romanen uppfanns på 1800-talet och det hängde ihop med individualismen, sa de i skolan. Vad individualism var tror jag inte att vår gymnasielärare ens försökte förklara, det var som att berätta om vatten för ett stim oroliga fiskar. Vi antecknade och gick vidare. Vi hade ju, precis som romanfigurerna, livsavgörande beslut att fatta och världar att erövra.
De litterära klassikerna som vi pretentiösa tonåringar läste då var just sådana. Karaktären skulle alltid just flytta till stan och uppfinna sig själv, trängas in i moraliska hörn och ta lite stryk, lära sig en läxa och växa upp. Till skillnad från tidigare litteratur i världshistorien där händelsernas utveckling var styrd av ödet och gudarna, så kunde människorna i böckerna från romanens guldålder både känna och göra. Precis som jag, som vi!
I en gammal Facebook-status skrev en bekant, författaren Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, om kultur som är “ungefär som jazz”. Det som är ungefär som jazz är det som alltid kommer att finnas, och fortsätta ha sina hängivna fans, men aldrig mer vara i samtidens centrum. Dit räknas inte bara sedan länge halvdöda konstformer som opera, utan numera även biofilm, och kanske även popmusik. Kommer något samtida bildkonstverk att kunna få den inverkan på kulturen som de största på 1900-talet kunde ha? Nä, den uttrycksformen är nog också ungefär som jazz. Precis, förstås, som den klassiska romanen.
De förbittrade romanförfattarna visste inte när de valde yrke att deras relevans skulle bli ungefär som en samtida svensk jazzmusikers.
På Bokmässan i höstas – min första – var jag omgiven av ett skrå som allihop önskade att det var 30 år sedan. Eller ännu hellre, 100. De var kungar och drottningar av ett rike vars stormaktstid var över. Skulle någon av dem få en begravning som Strindbergs, när sextio tusen människor sorgetågade genom hela Stockholm? Knappast, det hade de insett, och det var väl den jävla teknikens fel.
De förbittrade romanförfattarna visste inte när de valde yrke att deras relevans skulle bli ungefär som en samtida svensk jazzmusikers. Och de hade rätt, svenska barn läser massor upp till nio års ålder, alltså fram tills det tillfälle då de flesta föräldrar väljer att ge sina ungar en egen telefon. Böckerna är helt enkelt trumfade av andra sorters berättande. Men kanske är det också något i romanens idéinnehåll som tappat relevans, det där med individualismen som är svårare att sätta fingret på.
För internet är inte en plats för erövring, utan för passivt mottagande. Den agens som måste finnas i romanen för att driva alltihop framåt, de tillspetsade mötena mellan människor som skapar vad vi kallar för handling, är med samtida ögon sett framförallt cringe.
Det orelaterbara i romanen handlar inte bara om att dagens unga inte pratar med främlingar på tåg som Anna Karenina, eller går på baler som Elizabeth Bennet, det handlar om själva mandatet att göra. Individualisten kan ragga upp en förbipasserande läkare för att få något att hända, som den unga madame Bovary, eller till och med känna sig manad att vara den som plockar upp härskarringen, som Frodo. Den kollektivt tänkande internetkonsumenten, däremot, hon stannar i Fylke.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Otrohetens förespråkare har inte förstått tvåsamheten
LÄS MER:Vad vill Meghan – mer än att synas?
LÄS MER:Kassörskans menande blickar håller oss på banan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
