”Alla som är kända vill vara kända. Jo, även Moder Theresa.” Jag hörde det i en podd för tio år sedan, jag tror det var programledaren Filip Hammar som sa det. Sedan dess har jag träffat ganska många av främlingar igenkända namn och ansikten, och jo, Filip har rätt. Inte för att det alltid är lätt för dem, tvärtom. Hade det varit en bransch som alla andra hade riskerna nog ansetts för höga, men driften att söka upp ljuset och promenera ut i det är för vissa svårignorerad.
Regeln har några sympativäckande undantag: barnstjärnor är ett, ärvda kändisskap är ett annat, och prins Harry var och har båda. Den nya dokumentärserien på Netflix – ”Harry och Meghan” – är gjord av prinsparets eget produktionsbolag. Harry, som av sin fru obegripligt och genomgående kallas “H”, framstår där som någon som faktiskt helt saknar dragning till scenen, som därmed lidit av sin ständiga närvaro på den.
När Harry berättar om något han tycker är riktigt bra använder han hela tiden ordet “normal”. Han vill skydda sin familj från det som hände hans mamma, och sina barn från det som hände honom. Han berättar detta från sin instängslade gård i Kalifornien där han bott sedan flera år tillbaka, på behörigt avstånd från brittisk press och kungliga plikter. Jag tror honom.
Hans fru, däremot. Den 41-åriga Meghan har en karriär som hårt arbetande skådespelerska, och jag skulle säga att hon aldrig avslutat den. Hon levererar sina repliker tvärsäkert, är slipad och tilldragande. Men hennes storögda självporträtt går inte ihop, något med manusarbetet haltar.
Jag tackar Netflix för att det går att se programmet på 1,5 gånger hastigheten, för produktionens oskuldsfulla poser blir stundtals riktigt plågsamma.
Meghan berättar att hon träffade Harry på internet men samtidigt att hon aldrig googlat honom, inte alls visste vem han var. För att beskriva sig själv använder hon ordet “child-like”, samtidigt som dokumentären berättar historien om en extremt målinriktad och allvarlig ung kvinna, som inte ens var barn när hon var barn. Jag tackar Netflix för att det går att se programmet på 1,5 gånger hastigheten, för produktionens oskuldsfulla poser blir stundtals riktigt plågsamma.
Rollen som Meghan spelar är den som hennes sorgsna svärmor hade, och när Meghan växte upp var prinsessan Diana en av världens mest inflytelserika personer (känner Meghan inte till henne heller?). Diana led också av de negativa konsekvenserna av kungahusets krav och pressens intresse, med den avgörande skillnaden att hon inte kunde fly, att flyktförsöken bokstavligen dödade henne. Det berodde inte bara på att Diana gifte sig väldigt ung och oerfaren, med en man som aldrig älskade henne. Hennes son var arvinge till tronen och för att ta sig ur situationen hade hon inte bara behövt leva i exil, utan också överge sina barn. Den ständigt berättade historien om hennes liv var tragisk just därför.
Meghan Markles historia är att hon sedan flera år lever i sitt hemland med en man som uppenbarligen gör nästan vad som helst för henne. Den korta period hon var en aktiv del av det brittiska kungahuset är över sedan länge, hon behöver inte bråka om klädkoderna på evenemang som inte betyder något för henne, hon behöver inte ta strid för djurens rätt mot sina ständigt jaktklädda svärisar. Hennes barn uppfostras på hennes villkor och hennes man har valt henne, helhjärtat. Uppmärksamheten hon får är numera självvald.
Därför blir frågan om parets eviga mediala krig mot monarkin och de få kvarvarande medlemmarna av Harrys närmste familj allt märkligare. Vad vill hon – mer än synas?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Harry och Meghan” – Netflix
LÄS MER:Meghan Markles fruktansvärda podd gaslightar lyssnaren
LÄS MER:Marilyn behövde inte spela korkad för att bli omtyckt
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
