Jag läser av DN:s Vesna Prekopic att det finns två sorters människor. Den ena är inklämd och uttråkad, trogen och nedbunden i diskbråkstyngda förhållanden, av skäl hon inte ens själv riktigt kan fatta, kanske religiösa dogmer eller bara dum tradition. Den andra, däremot, har fått svängrum och syre! Därmed kunnat växa, till något brokigt och levande, organiskt och spännande, och såklart – otroget (29/1).
Jag känner igen dikotomin, den finns i den mesta tantsnusk med mjukpärm från andra tredjedelen av förra århundradet. För Vesna Prekopic är källan dock inget mindre än hennes säkert omfattande livsvisdom.
Den stämmer inte med min.
Tvärtom verkar det mest levande, till och med spännande, finnas där människor inte är kroniskt opålitliga. Lev Tolstoy börjar sitt familjedrama ”Anna Karenina” med påståendet att alla lyckliga familjer liknar varandra, medan alla olyckliga är det på sitt eget vis. De populära familjeskildringarna ”Wahlgrens värld” och ”The Kardashians” berättar egentligen samma sak, att i relationer där det finns stark grundtrygghet är resultatet inte händelselöst eller slentriantrist, utan tvärtom tillräckligt underhållande till och med för en dramakåt realitypublik.
Att någon hastigt förbipasserande skulle kunna konkurrera med känslorna mellan oss i de riktiga förhållandena är för mig absurd, skrattretande.
Jag har varit gift majoriteten av mitt vuxna liv och lärt mig begreppet “normal marital hatred”, normalt äktenskapligt hat, myntat av den amerikanska parterapeuten Terrence Real. I en intervju med Washington Post från september berättar han att han aldrig träffat någon i ett långt förhållande som inte förstår vad termen syftar på, och varken mitt eller mina vänners äktenskap sticker ut i sammanhanget. De långa parrelationerna jag känner till pågår inte i de känslobefriade vakuum som beskrivs av Prekopic, tvärtom är de spelplats för de stora emotionerna – varenda en.
Att någon hastigt förbipasserande skulle kunna konkurrera med känslorna mellan oss i de riktiga förhållandena är för mig absurd, skrattretande. Att ta in någon utomstående i de högvuxna snåren av kärlek och avsky, respekt och förakt, vore som att leda in ett lamm i djungeln. Omvärlden är en kuliss vi använder, men det roligaste med att bjuda hem folk är att prata om dem efteråt, när det är bara vi, de viktiga.
Är man inte medveten om sina värsta sidor kan man alltid fråga sin make, eller maka, heter det. Vissa klarar inte av den kännedomen, om en annan men också om sig själv. För dem kan otrohet eller andra flyktförsök användas för andrum. Förlåtligt? Möjligen, men knappast ett styrkebesked.
När min familj var yngre trodde jag att det var det heterosexuella flerbarnsalstrandet i kärnfamiljen som var specifikt för det där som jag gillade. Men samma värden verkar finnas i de bullriga stjärnfamiljerna kända från tv, och alla de som liknar dem. Det verkar handla om just att bygga en värld skild från den både strängare och tristare omvärlden, en där hela spannet av människan, av en själv, får finnas.
De långa parrelationerna jag känner till pågår inte i de känslobefriade vakuum som beskrivs av Prekopic, tvärtom är de spelplats för de stora emotionerna – varenda en.
Jag tänker på ”Vitt brus”, Don DeLillos roman som filmatiserades för Netflix i vintras och berömt hävdar att “familjen är desinformationens vagga”. Där är rollerna inte tryggt förenklade, utan rätt och fel blandas, styrka och svaghet pendlar. Det som är outbytbart kul med familjen – det gemensamma – är detsamma som det svåra. Att hela tiden hantera sig själv och andra för att bygga något som är större än sina delar, det är inget för veklingar men för många av oss nära vad man kan kalla meningen med livet.
Kanske är det där skillnaden ligger – att när Prekopic pratar gott om otrohet är det inte i relation till något stort, utan till något ganska futtigt. Hon pratar inte om en familj eller ett sammanhang utan om ett enskilt “förhållande”. Förväntningarna på denna enda andra människa att “tillfredsställa alla behov”, som Prekopic uttrycker det, blir sett på det sättet förstås omöjliga.
Denna kräsna konsumentinställning till sina närmaste är inte bara långtifrån min egen attityd till relationer, utan den hade omöjliggjort dem allihop. Prekopic anser sig ha gjort ett fritt val, valt bort vår värld. Men vi skulle aldrig ha släppt in henne.
Läs mer i GP:
LÄS MER:”Jag vill inte vara otrogen – men verkar inte kunna låta bli”
LÄS MER:Världsstjärnorna som har barn med svenska kvinnor
LÄS MER:”Mannen har levt ett dubbelliv i 30 år – vad kan jag göra?”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
