Det är strax efter frukost och jag äter morotskaka i sängen. Jag har klätt på och fått iväg alla barn med näringsrika frukostar i magarna, sedan krupit ned under täcket igen och med mig är den sista, ganska stora biten, en sådan med mycket vitt på.
Såhär gör jag inte annars, förstås. Inte om någon kan se mig. Såklart inte! Vem gör det? Om jag varit bland folk, bekanta eller inte, hade tanken att sätta i mig ett halvt kaloridagsbehov socker klockan nio på morgonen aldrig föresvävat mig. Är det för att jag ljuger om vem jag är? Att jag medvetet framställer mig själv i bättre, sundare dager inför andra? Eller är det för att mitt svaga jag helt enkelt behöver stödet av en flock för att fatta vettiga beslut, jag vet inte.
Oavsett vilket så verkar fler än jag fungera så, gudskelov. Eller, tyvärr. Det är när man är helt själv som spärrarna släpper, rutinerna faller, det vet vi allihop. Att dricka ensam är riskabelt och att orka träna utan social uppmuntran är statistiskt nästan omöjligt. I snabbkassorna i mataffären köper man mer onyttig mat än när man behöver se kassörskan i ögonen, sånt finns det siffror på.
Just självscanning av varor har varit ett realtidsexperiment på hur människor beter sig när de är (lite mer) för sig själva. På flera Ica Maxi-butiker i Västra Götaland behövde man nyligen plocka bort apparaterna som skulle ersätta personalen, stölderna var så enorma att det inte lönade sig mer. Butiker i Skåne har nu tvingats följa efter, handlarnas drömmar om de obemannade affärerna verkar krossade. Kundernas moral, eller självkontroll, räckte helt enkelt inte till.
Vårt eget samvete står ensamt till svars för varje handling, och vi sviker självklart hela tiden.
Jag jublar när jag läser nyheterna. Internetgenerationen jag tillhör har få påtvingade sociala kontakter, och vi har blivit sämre av det. Ingen måste längre ringa sin pizzagubbe och erkänna att hon inte orkade laga middag i dag heller. Att beställa något tröstande flottigt går att göra tryggt isolerad och utan ögonbryn höjda, de flesta väntar på att budet gått innan de öppnar dörren.
Våra ensamma, kortsiktiga beslut påverkar inte bara vår egen hälsa, jag lovar att vi som äter för oss själva i sängen även är sämre anställda, vänner, samhällsmedborgare. För vårt eget samvete står ensamt till svars för varje handling, och vi sviker självklart hela tiden. Den minskade sociala kontrollen har inte bara vant oss vid att komma undan, utan också vid att hela ansvaret är vårt eget.
Det är vi som måste stå emot frestelserna och stänga av notiserna, mol allena googlar vi efter råd för hur rutinerna ska upprätthållas. Eller, när det inte räcker längre, beställer en sms-länk till vårdcentralens formulär. Där samlas de, de som inte ensamma klarat samtidens dagliga, individuella marshmallow-test. De som tänker att det måste vara något fel på just dem.
Jag hör argument för att ensamhetskulturen ska botas med affirmationer eller syratrippar, av skolbibliotekarier eller aktiva kvarterspoliser. Jag undrar om det verkligen är sådana punktinsatser som skapar flockkänslan, avlastar individen. Är det inte den oundvikligt vardagliga kontakten med småsur servicepersonal som hållit den urbana västerländska mänskligheten på banan tills nu? Fortsätt synda! Rädda den dyra kassörskan, och hennes oinbjudna menande blickar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Halloween har dödat kulturen kring döden
LÄS MER:Marilyn behövde inte spela korkad för att bli omtyckt
LÄS MER:Tiktok har banat väg för den nya högervågen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
