Jag förstår inte varför men jag tänker återkommande på honom. Trots att han är död sedan 1987 insisterar han på att göra sig påmind. Han är med mig när jag cyklar runt i centrala Göteborg. Han dyker upp då jag är på väg till Rue du Cherche-Midi, hans gata i 6:e arrondissement i Paris. Det första jag gjorde när jag befann mig i New York var att söka upp de adresser där hans studio The Factory hade legat.

Vad är det som inte lämnar min inre värld? Jag vet inte. John Cale – tillsammans med Lou Reed grundare av The Velvet Underground – lyfter fram att Andy Warhol upplöste skillnaden mellan film, konst, musik, målning och fotografi.

Möjligen är det så. Han var konstnär, filmregissör och en form av författare. Man skulle även kunna betona att det för honom inte fanns en motsättning mellan sociala och ekonomiska ambitioner och en konstnärlig passion.

Biografer brukar nämna att Andy Warhols mamma och pappa härstammade från nordöstra Slovakien. Fadern var en hårt arbetande byggnadsjobbare. Det är inte ovanligt att synliggöra sonens förhållande till modern. Hon drog från Pittsburgh till New York så snart sonen hade ekonomiska medel för att köpa en större lägenhet i staden som aldrig sover. Fram till 1971, i mer än 20 år, levde de två ihop tillsammans med Andys siamesiska katter. Warhol var djupt troende, praktiserande katolik, gick till kyrkan och bad varje söndag. När modern dog, 1972, avstod sonen från att gå på jordfästningen; den då välbeställda sonen var angelägen om att hans två bröder skulle se till att begravningen inte blev alltför kostsam. Vem bryr sig?

Han gav Bandspelaren, med stort B, status av att vara hans äkta hälft

Det finns berättelser om hans så kallade sexualitet. Inget intresserar mig mindre. Låt honom vara ifred med sina egenheter. Sådana har vi alla på det ena eller andra sättet.

Redogörelserna från hans barndom skulle kunna sammanfattas på följande sätt; förutom att uttrycka sig i bilder var han utesluten från det mesta; svårigheterna och begränsningarna drev honom till att bli skapande. Han kände sig obekväm med sitt yttre, var komplexfylld och blyg. Han var, som man numera säger, dyslektiker, men kunde teckna och fantisera. Kraften var okuvlig. Tillkortakommandena kvävde honom inte.

Han gav Bandspelaren, med stort B, status av att vara hans äkta hälft. Den var alltid med honom; han ville höra vad den andre hade att säga. Allt registrerades, sparades och arkiverades.

Det finns ett antal citat av Warhol som återkommande hamnar i fokus. Ett sådant är ”In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes”. Det är lätt att förstå att en sådan formulering blir ihågkommen. Men det är inte de slagkraftiga citaten som drabbar mig allra mest. Han förtätade tidsandan och var före sin tid; långt före. Han blev den självklara ledstjärna som helst av allt befann sig i kulisserna.

Den trösterika Andy Warhol är mer än aktuell

Han var värdig i sin utsatthet och pratade aldrig bredvid mun. Han lät arbetet tala. Han förblev sådan han var vid köksbordet då han som introvert skolpojke satt och tecknade. Framgången och erkännandet förändrade ingenting. Hans Campbell’s Soup Cans, bilderna på Elvis Presley, Elizabeth Taylor, Marilyn Monroe, Jacqueline Kennedy, Mao Zedong, dollarsedlarna, elektriska stolen, Coca-cola flaskorna, är inristade i konsthistorien. Det sista storverket, Leonardo da Vincis nattvarden, blev ett tungt avslut. Hans röst; några fragmenterade meningar hörs dovt bakom bilderna. Den trösterika Andy Warhol är mer än aktuell. Jag har gjort honom till min och jag tror att han också kan bli din.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Det är en förälders plikt att anstränga sig för sitt barn

LÄS OCKSÅ: Vad ger oss rätten att köra folk från hus och hem?

LÄS OCKSÅ: Min del av Göteborg: Vasastaden av Per Magnus Johansson