Per Magnus Johansson: Det är en förälders plikt att anstränga sig för sitt barn

Steven Lucas, barnläkare och docent vid Uppsala universitet, synliggör i en forskningsrapport – ACE-study (Adverse Childhood Experiences) – att en ”svår barndom ökar risken för sjukdomar i vuxen ålder” (GP 8/6). Han fann att ju fler destruktiva händelser under uppväxten som den enskilde har med sig, desto större är risken för att senare i livet drabbas av olika elakartade konsekvenser. Det gäller inte bara psykisk ohälsa, utan även hjärt-kärlsjukdomar, cancer, diabetes och svår övervikt.

Har individen blivit utsatt för minst fyra kategorier av traumatiska barndomsupplevelser har han eller hon en fördubblad risk för cancer och hjärt-kärlsjukdomar och trettio gånger ökad risk för att göra ett eller flera självmordsförsök. En sådan barndom leder enligt rapporten dessutom ofta till låg utbildningsnivå, ringa inkomster, dåliga kärleksrelationer, rökning i högre grad, svag självkänsla och psykopatologiska tillstånd som ångest och depression.

En annan iakttagelse är att om en kvinna utsatts för sexuella övergrepp löper hon över femton gånger större risk att träffa en partner som har samma förnedrande erfarenhet. Traditionell kvantitativ forskning ligger till grund för slutsatserna.

Förenklade föreställningar som att man alltid kan få en lycklig barndom har i perioder hamnat i ropet

Lucas pekar ut en annan angelägen tanke; känslan att vara mindre värd är avgörande för den fysiska och psykiska hälsan. Han fortsätter: ”Det har inte riktigt nått fram hur oerhört skadligt det är, kanske ännu värre än fysiskt våld.” Han nämner olika förhållningssätt som skapar låg självkänsla; frånvaron av uppmärksamhet, att bli utfryst och/eller drabbas av att bli ignorerad.

Omdömesgillt betonar Steven Lucas att det inte finns någon entydig kausalitet mellan svår barndom och ohälsa av skilda slag. Arv, personlighet och ”skyddsfaktorer runt omkring, likt en trygg far- eller morförälder eller en lärare” eller annan extern person kan göra att de negativa följderna reduceras.

Barndomen diskuterades under hela 1900-talet. Den svenska författaren och feministen Ellen Key (1849-1926) förutspådde att 1900-talet skulle bli barnets århundrade. Vi kan konstatera att hon i flera avseenden fick rätt. Sedan 1900-talets början har barndomens betydelse för vuxenlivet belysts i vetenskapliga, litterära och politiska sammanhang.

I dag florerar diametralt olika uppfattningar: allt ifrån att barnaåren inte har någon större betydelse till att de är helt avgörande. Förenklade föreställningar som att man alltid kan få en lycklig barndom har i perioder hamnat i ropet. Liksom den deterministiska tanken att allt är avgjort i en människas liv redan från den dagen hon fyllt sex år.

Våra barn är de som är mest beroende, utsatta och känsliga

Kanske är dessa motsägelsefulla tankar ett uttryck för att vi faktiskt inte vet varför en uppväxt som åtminstone vid första anblicken ser ut att vara likartad verkar få olika konsekvenser för skilda individer. Det som verkar vara en förstörande upplevelse för A tycks märkligt nog kunna fungera som en formerande och utvecklande erfarenhet för B.

Det finns emellertid en ovedersäglig konklusion; föräldern har all anledning att göra en ansträngning i förhållande till sin avkomma. Ett fungerande demokratiskt samhälle vilar på att vi identifierar oss med att varje enskilt liv har ett okränkbart värde. Våra barn är de som är mest beroende, utsatta och känsliga. Det är en etisk skyldighet, för föräldrar liksom barnlösa, att från olika utgångspunkter ge arvingarna en struktur så att de kan leva så värdigt som möjligt utifrån sin sårbarhet.

Det är midsommar; våra liv är på allvar och framtiden är deras.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Vad ger oss rätten att köra folk från hus och hem?

LÄS MER:En fransk kosmopolit har lämnat oss

LÄS MER:Det främmande tillhör människans väsen

Per Magnus Johansson