I föreläsningen ”Vad är en klassiker?” beskriver T. S. Eliot hur det litterära verket uppstår i växelverkan mellan civilisation, språk och litteratur samt den enskildes sinne. Ingen är fri att skapa ur intet. Författaren är av nödvändighet förankrad i sin tid och dess kultur. Jag föreställer mig att samma förhållande är giltigt för konst, musik, film eller – varför inte? – arkitektur. Det finns ingen tidlös skönhet.
Ändå är det just en sådan som Eric Schüldt önskar sig i två texter i Expressen om Arkitektupproret och det samtida byggandet. I den första beskriver han hur han har promenerat runt i Lärkstan i Stockholm och fått idén att det borde byggas nya hus i gammal stil (15/5). Vid åsynen av en stenlagd väg som slingrar sig upp mot en jugendkyrka utbrister han: ”Det här skulle kunna komma tillbaka!” Problemet är förstås att det inte är sant.
Inget kan komma tillbaka. I sin andra text ställer Schüldt romantik mot postmodernism (26/5). Den senare är enligt honom ”en skrivbordsprodukt, allt för långt ifrån det levande.” Jag skulle vilja hävda att postmoderniteten tvärtom är ett faktum. Den är inte en stilriktning, utan en tidsepok och därmed inte möjlig att undkomma. Att bygga en jugendkyrka 2023 är inte samma sak som att bygga en jugendkyrka 1923.
Framtiden måste inte vara bättre, bara annorlunda
Ett exempel på det kan skådas i Lorensberg på Ekmansgatan 5. Där står sedan ifjol ett nytt hus i så kallad gammal stil och förfular den vackra villa Ekman som ligger intill. När jag promenerar förbi tänker jag på vad litteraturvetaren Fredric Jameson skriver om postmoderniteten, att pastischen är ett av dess tydligaste drag. Den nya byggnaden blir ett frågetecken riktat mot den gamla.
Schüldt skriver att han vill vända sig mot historien och säga ”nej till framtiden”. I ”Vad är en klassiker?” klargör T. S. Eliot att det ena är en förutsättning för det andra. ”Om vi upphör att tro på framtiden skulle det förflutna upphöra att vara vårt förflutna: det skulle bli en död civilisations förflutna.” Att tro på framtiden är såklart inte detsamma som att tro på framsteget. Framtiden måste inte vara bättre, bara annorlunda.
Skönheten som finns i den tanken fångar Karl Vennberg väl i dikten ”Promenad i Hötorgscity” som publicerades i ”Sju ord på tunnelbanan” från 1971. Där vandrar jaget runt bland de nya centrala skyskraporna, tacksam över att inte vara från Stockholm, eftersom det ger honom friheten att tycka om det han ser: ”Att drunkna i Hötorgscity tilltalar mig. / Det är som att drunkna någonstans långt inne i framtiden, / i sina barnbarns värld. / Där tiger mitt hjärta sedan länge still. / Där är mitt liv också för mig / några ord inom klammer, / oläsbara, muntert meningslösa.”
Jag tänker att vad som fattas människan idag kanske är just det muntert meningslösa
Visst låter Schüldts idé om vackra omgivningar (jugend?) för alla trevlig. Men är inte denna önskan om att passivt få njuta vackra vyer ytterst ett tecken på en sinnets förslappning? Genomgående i Schüldts båda texter är tanken om att något har gått förlorat.
Jag tänker att vad som fattas människan idag kanske är just det muntert meningslösa Vennberg fångar i sin dikt– förmågan att stiga utanför sig själv och inse att man inte är så viktig alls. Just denna förmåga är en förutsättning för all skönhet och för all gemenskap. Vore det inte bättre att börja där?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Et hus i Humlebaek” av Emil Kjaer Voss
LÄS MER:Så skapar vi alla vår egen familjeroman
LÄS MER:Så skapar vi alla vår egen familjeroman
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
