Mikaela Blomqvist: Så skapar vi alla vår egen familjeroman

I ”Familjeromanen hos neurotikerna” skriver Sigmund Freud om barns benägenhet att dagdrömma. Den korta texten skildrar hur detta drömmande blir ett sätt att frigöra sig från föräldrarna. Inledningsvis är de den enda auktoriteten och ursprunget till all övertygelse. Med tiden inser barnets att det finns andra föräldrar som är på andra sätt och som i vissa hänseenden är att föredra. Följer gör besvikelse och en upplevelse av att vara förfördelad. Fantasierna tjänar till att täcka över känslan och återupprätta den ordning som har raserats.

Vad händer om ingen ordning finns där från början? Den bästa familjeroman jag vet är Patrick Modianos självbiografiska ”En stamtavla”, just eftersom familjen saknas i den. Redan i dess första stycke beskrivs föräldrarnas möte som ett resultat av slumpen. Hela uppväxten tycks sedan präglas av godtycke. Modern lämnar den fyraårige Patrick och hans yngre bror hos en portvakterska i Biarritz i nästan två år. Pojkarna döps utan att föräldrarna är med.

Några år senare placeras Modiano på internat. Om helgerna händer det att han umgås med sin far som går under en rad pseudonymer och ständigt är omgiven av ljusskygga affärsbekanta. Vissa somrar träffar han inte sina föräldrar alls utan vistas ensam på någon badort med en barnflicka. Som fjorton- och femtonåring skickas han på språkresa i England. Ingen av föräldrarna verkar bry sig om han kommer hem igen. Från en telefonkiosk meddelar han sin far att han är i London utan pengar: ”I likgiltig ton önskar han mig lycka till.”

De tankar som upptar barnet är vanligen att han eller hon i själva verket är barn till andra, mer högtstående människor

Freuds text är från 1909 och utgår från en stabil och varaktig familjekonstellation. De tankar som upptar barnet är vanligen att han eller hon i själva verket är barn till andra, mer högtstående människor. Bakom dessa drömda föräldrar döljer sig enligt Freud de egna föräldrarna. Fantasierna blir ett sätt att bevara en kärlek till dem, trots att de visat sig vara vanliga människor. Så konstruerar vi alla en familjeroman någonstans mellan bild och verklighet.

Hos Modiano är det föräldrarna som står för dagdrömmandet. Han citerar ur ett brev han får från en vän till fadern efter dennes död: ”Din far hade inget emot ensamhet. Han underhöll omsorgsfullt sin enorma fantasi – som sanningen att säga riktade sig uteslutande mot affärer – och den underhöll i sin tur hans sinne.” Samtidigt är ”En stamtavla” påfallande lik Modianos övriga romaner när det kommer till tema, ton och persongalleri. Formar familjeromanen författarskapet eller formar författarskapet familjeromanen?

Om ”En stamtavla” har Michel Houellebecq sagt att han knappt kan läsa den som litteratur. I boken finner han sin egen far och hans vilda idéer: om att odla clementiner på Korsika, framställa biff i Argentina, bygga en skidort i Nepal. När jag läser det slår det mig att de båda franska författarnas uppväxter faktiskt påminner om varandra. Redan som litet barn blev Houellebecq bortlämnad till sina mor- och farföräldrar.

I Modianos romaner framträder en lika ljuv som skrämmande tomhet

Erfarenheten finner ändå vitt skilda uttryck i deras verk. I Modianos romaner framträder en lika ljuv som skrämmande tomhet, människor som försvinner, liv som saknar logik. Allt är gåtfullt och skugglikt. I Houellebecqs romaner är familjens försvinnande en konsekvens av en större, tvingande ordning. Det finns inget mysterium alls.

Skillnaden tydliggör det som borde vara en självklarhet. Först genom estetiserandet – ej att förväxla med ett så kallat vackert språk – får det levda och drömda en allmängiltighet. Hos Freud är beteckningen roman en metafor; i litteraturen måste den alltid vara något mer. Kanske kunde yngre svenska författare läsa och ta lärdom.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Ibland är fiktionen tusen gånger bättre än verkligheten

LÄS MER:Ingen människa kan resa bort

LÄS MER:Det privata är inte kultur, utan dess raka motsats

TEXT

Mikaela Blomqvist

kultur@gp.se