Alla har sett Ilon Wiklands bilder. Även om man inte förstår det själv. Få har varit verksamma i 70 år – från första boken ”Mio min Mio” 1954, till senaste publiceringen ”Peter och vargen” 2014. I dag är Wikland 94, och Göteborgs konstmuseum väljer att följa upp rosade utställningen om Göteborgskoloristerna med hennes bildskatt. En högst värdig efterträdare.
Ilon Wiklands konst blir oftast benämnd som, eller kanske snarare förklädd till, barnboksillustrationer. Inget fel med det, det ena behöver inte utesluta det andra. Men Göteborgs konstmuseum gör klokt i att poängtera att även illustrationer är lika konstnärligt viktiga som säg en skulptur av Picasso.
Konstmuseet har sedan 2010-talet satsat allt mer på utställningar som ska lyfta upp olika barnboksillustratörer in i ”konsten”. Först med Jan Lööf 2011, sedan med Tove Jansson och Ingrid Vang Nyman. Museet har i samarbete med föreningen Barnboksbildens vänner byggt upp Sveriges största samling av just barnboksillustrationer med över 2000 verk, 147 av dem signerade Ilon Wikland.
Alla 147 original visas inte i utställningen, som består av omkring 400 verk totalt. Men många är med, sviten från ”Ronja Rövardotter” är exempelvis nästan helt komplett. Flera verk har även lånats in från Wiklands familj, liksom från Ilon Wiklands wonderland, som ligger i Hapsal, konstnärens hemstad i Estland.
En lummig grönska som byts ut mot gråskala, pansarvagnar och röda explosioner.
Wikland målade oss en lika realistisk vardagsvärld som vild fantasi. Precis det tar museet fasta på i utställningen. Det är inte helt lätt att flytta den här typen av verk ur sin kontext och in i en museisal. Här har curatorn Freja Holmberg smidigt delat in utställningen i tre tydliga etapper.
I den första möter man äventyret: stora skynken med textiltryck ur ”Ronja Rövardotter” vajar en inåt. Här samsas skisser och bilder på drakar, djupa skogar och konstnärens naturstudier som förstorats upp och går som en tapet bakom verken.
Den andra etappen koncentrerar sig på verk från Wiklands egna liv. Längs en vägg löper en serie motiv som ramas in av två tandembilder, ”Stad i fred och stad i lågor”. Den första med soligt stadsliv, den andra likadan men där staden syns sönderbombad. Mellan dessa finns illustrationer från ”I min farmors hus”. Här får man bekanta sig med barndomen i Hapsal. En lummig grönska som byts ut mot gråskala, pansarvagnar och röda explosioner.
Temat flykt går genom hela utställningen eftersom det är centralt i Wiklands konstnärskap. Hon flydde själv Andra världskrigets intåg i Estland som tonåring. Kom över Östersjön på en instabil båtfärd till Sverige. Det är 80 år sedan den stora landsflykten från Estland ägde rum, och en av juvelerna i denna skattkista av verk är en opublicerad bok om just barn som tvingas fly sina hem.
Bredvid hänger, med en slående kontrast, novellbilder till Hemmets journal i form av tjusiga kärlekspar i 1950-talets hemmafruestetik. Wikland tog många olika uppdrag, allt från Arlas mjölkkartonger till frimärken och julkalendrar – de väcker en bryskt ur barnbokens land.
”Till Astrid från Ilon” – står det nere i högra hörnet på flera verk.
I utställningens sista etapp är vardagen i fokus mot en fond av spårvagnar och stadsliv. Många motiv är från ”Karlsson på taket” och ”Madicken”. Ingen annan illustratör arbetade så nära Astrid Lindgren. ”Till Astrid från Ilon” – står det nere i högra hörnet på flera verk.
Barnens perspektiv hamnar oundvikligen i fokus i den här utställningen. Men här har museet också verkligen ansträngt sig för barnen som besökare. Det finns tre gigantiska böcker att sitta i, och läsa. Små gångar att krypa igenom, samt texter skrivna för barn placerade i deras ögonhöjd. Det utvidgar den redan framkallade känslan av att få bläddra sig genom utställningen likt en läsupplevelse.
Och om man, mot förmodan, tycker att det är tråkigt med den här typen av bilder, gå då nära verken. Titta ordentligt på Wiklands tekniker. Hon skiftar mellan så många: pastellkrita, teckning, bläck, gouache, grafik – och bemästrar alla lika väl. Under 1950-talet är hennes uttryck mer stiliserat. Under 1990-talet får färgen vibrera och svepa över sidorna.
Wikland förmedlar känslor av sorg, hopp, oro och gemenskap med en särskild fingertoppskänsla. Hon tecknar vardagen i alla dess former. Jag kan inte komma på att jag har sett en mer aktuell eller relevant utställning som skildrar vårt nuvarande världsläge bättre.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: HDK-Valands examensutställning – "Blixtsko" på Röda sten konsthall
LÄS MER:Recension: ”Vargtimme” med Jonatan Pihlgren på Göteborgs konsthall
LÄS MER:Recension: ”Vi ser inte linsen genom vilken vi betraktar världen” på Röhsska
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
