Det är överväldigande att gå in på Röda stens konsthall för att insupa 26 olika konstnärer. Examensutställningen med elever från HDK-Valand visar ett nyfiket utforskande av både klassiska och nydanande gestaltningar där fotografiet som begrepp ständigt utvidgas.
Konsthallen har en tacksam planlösning som gör att man inte helt tappar fattningen bland alla intryck. Ett beprövat upplägg är att placera flest videoverk på våning tre och fyra, i mindre och mer intima salar. I det stora pannrummet samsas främst stillbilder och interaktiva verk.
Vissa elever har fokuserat på mer traditionella tekniker, så som svartvitt naturfoto, kollage, och stilleben. Andra har valt en mer experimentell väg.
Som i Lisa Paulssons ”Welcome, it’s been long since your last visit” där hon ledsagar besökare genom en avdelad sektion i salen. Under flera minuter får besökaren ögonbindel och hörlurar på sig. Är det här ett fotografiskt verk, kan man undra? Men bredvid installationen syns en video: Ur en övervakningskameras vinkel har ett annat tillfälle av detta performance filmats. Verket i sin helhet ställer frågan om man egentligen kan fånga något som sker live, och vad som i så fall händer med resultatet.
”Hon använder röntgenbilder från sina egna sjukhusbesök som grund”
Samma anda går igen på flera håll, alltså att gränsen för vad ett fotografiskt verk är och kan vara flyttas framåt, eller faktiskt åt alla möjliga håll. Nicola Hedin har i ”Dream catchers” stickat in den fotografiska bilden i textil medan Frida Lisa Carstensen Jersø i sitt tvådelade självbiografiska verk har använt röntgenbilder från egna sjukhusbesök som grund. Dels i en video, dels för att 3D-printa ett implantat som sitter i hennes ryggrad, ”The broken back” blir lika mycket skulptur som en framkallning.
Just 3D återkommer som teknik här och var. Mette Genet har exempelvis i ”Echoes from the void” valt att arbeta med 3D-avatarer för att bygga ut bildens rum. Andrea Lund Sørensens ”Mellem før og efter” är ett inspelat videosamtal mellan konstnären och hennes syster där de bearbetar sorg och sminkar sig.
”Det här är en utställning som kräver tid”
Den moderna teknikens intåg har med andra ord lämnat tydliga spår, om man ser till kamerans 200 år långa historia. Dagens möjligheter att manipulera och arrangera bilder blir ett värdefullt verktyg inom hantverket – samtidigt som det väcker relevanta frågor om vad dokumentation egentligen innebär i dag.
Det här är en stor utställning som kräver sin tid, men det är också väl avlagd tid för att få djupdyka i ett expanderande medium. Här finns en otroligt fin blandning av allt detta nya och interaktiva, jämte mer klassiska porträttserier. Som de av Gloriya Talebi och Eva Vei. Båda har på helt egna vis, men lika känsligt som kraftfullt valt att fokusera på familjeband. Veis ”Blyertspenna” är mer traditionellt dokumentär, medan Talebis ”Yeki Bood Yeki Nabood” utgör en brygga mellan dåtidens sätt att uppleva foton i fysiska album, och nutidens mer snabba, popkulturella blick.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”FINE!” Examensutställning för Fri konst på HDK-Valand på Konstepidemin
LÄS MER:Recension: ”Vi ser inte linsen genom vilken vi betraktar världen” på Röhsska
LÄS MER:Biskopsgården långa och levande historia förändras ständigt
LÄS MER:Recension: ”Vargtimme” med Jonatan Pihlgren på Göteborgs konsthall
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
