Jag tror att det heter kognitiv dissonans. Klyvningen när egot möter verkligheten. Jag har precis fått reda på att jag har hållit gaffeln fel i hela mitt liv. Som en ofrälse. Eller ett barn. Fan.
Jag sitter på en middag med Isabella Löwengrip när hon berättar det för mig. Men, to be fair, det här är inte upplysning som Isabella Löwengrip frivilligt upplåter, det är information som måste pressas fram.
– Recensera mig, insisterar jag.
– Nej jag kan inte.
– Jo, den här middagen kan du.
– Okej. Det här är det största etikettbrottet jag någonsin begått.
Sen kommer domen:
– Du håller gaffeln helt fel. Du håller den som en sked och skopar. Som amerikaner gör.
Sen vet jag inte riktigt vad Isabella Löwengrip säger mer, skamduschens efterskalv gör att jag blir tillfälligt lomhörd. Ett kalejdoskop av alla mitt livs måltider passerar i revy. Alla felhållna gafflar som jag skopat med som en amerikan. Har alla vetat hela tiden och skrattat åt mig bakom ryggen? På bandaren hör jag senare att hon skyndsamt tillägger:
– Men många gör så. Du är inte ensam.
Vi sitter på Hillenberg på Östermalm, den krog som för drygt tio år sedan lanserades som ”en restaurang för vuxna”. Ett bord mot väggen. Dämpad belysning. Pluma på grillen. Löwengrip har dansat in i kappa med svart pälskrage och perfekt fönat hår. Hon lär mig omedelbart hur man egentligen ska ha servetten: ner i knät, direkt. Och egentligen ska servetten ligga kvar där sen, man ska alltså inte hålla på och torka sig om munnen (men om man måste ska kladdhörnet diskret vikas in.)
Etikettsvindarna började blåsa kring Isabella Löwengrip i höstas. I en uppmärksammad Expressen-text slog hon fast att etikett inte är förlegat, och antydde samtidigt att människor som tuggar tuggummi med öppen mun inte är särskilt begåvade. I en podd kritiserade hon vuxna som bär mössa inomhus. Jag mejlade och frågade om hon kunde lära mig hyfs över en middag. Det kunde hon. Dagen därpå kom nyheten att Löwengrip är Aftonbladets nya Vett & Etikett-expert.
Man kan ha med sig en plastpåse som man ställer sin väska i.
Nu ska Isabella Löwengrip alltså hyfsa mig. Nivån? Svensk grundstandard. Jag pratar inte med mat i munnen, har inga armbågar på bordet och behärskar besticksordningen eftersom jag har två ögon och har sett ”Pretty Woman”.
Vi bläddrar i menyerna. Stolarna är dubbelsidiga och jag kommer på mig själv med att ställa upp min väska bredvid mig för att ångra mig och skjuta ner den på golvet. Vad fan är rätt? Är det äckligt att ha väskan på stolen? Ja, visar det sig.
– Jag skulle nog inte ha en stor väska på stolen, säger Isabella Löwengrip. Främst av hygienskäl. Har man en kuvertväska eller clutch kan man lägga den bakom sig. Men en större väska skulle jag ställa på golvet. Man kan ha med sig en plastpåse som man ställer sin väska i.
Det låter helt galet i mina öron.
Har du gjort det någon gång? Haft med en plastpåse att ställa väskan i på restaurang?
– (Skratt) Jag har aldrig tagit mig en plastpåse.
Vad är det vanligaste misstaget folk gör vid middagsbordet?
– Brödet. Man äter det som en smörgås. Det ska man aldrig göra. Bröd ska brytas i små bitar. Brytbröd hette det ju förr. Smör tas lite i taget. Man brer inte hela på en gång. Det kan uppfattas som lite girigt.
Hur artiga är svenskar egentligen?
– Vi är ett trevligt folk. Man vill varandra väl. Problemet är inte ovilja, utan osäkerhet. Svenskar är ängsliga. Man vill göra rätt. Eller snarare: inte göra fel.
Det största etikettbrottet är inte fel bestick. Det är att få människor att känna sig dumma. Att exkludera. Det är elakt.
Hon har inte vuxit upp med de här koderna. De flesta kan historien: bloggdrottningen som blev entreprenör, kraschade USA-planerna, klivet in i investeringsvärlden – och nu etikettskrået.
– Jag fick lära mig allt själv. Jag hamnade tidigt i miljöer där jag förstod att jag måste kunna de här koderna. Jag minns en fin middag i London. Jag var 18 år och vilse bland osynliga regler. Så jag började läsa på.
Vad läste du då?
– Magdalena Ribbings böcker och spalter, jag slukade allt om hur man för sig.
Ribbing ja. Vi har varit lite föräldralösa som folk sen 2017 när den folkkära folkvettsexperten Magdalena Ribbing dog. Vad har vi varit för etikettland utan Ribbing?
2018 hade vi kepsdebatten. Du minns kanske hur begreppet intrycksallergi var allestädes närvarande. I ett försök att hyfsa landets elever infördes kepsförbud på många skolor bara för att avskaffas när kepsarna förklarades som sköldar mot sensorisk överlastning. 2022 fick vi skämmas internationellt när en ohyfsad svensk vana blev viral: att svenskar låter barnens vänner vänta på rummet när det är middagsdags. Och just det, vi har också haft den av sångerskan Zara Larsson ledda debatten om bioetikett.
Sverige är ett land där det som antropologerna kallar negative politeness culture alltså att det anses vara artigast att lämna folk ifred. Vi är också ett samhälle som prisar det informella och avslappnade. Det är platta organisationer, keps är okej nästan överallt, formaliteter används sällan. Mellan chefer och medarbetare råder ”låg maktdistans” som det heter enligt Hofstedes kulturdimensionsteori . I Sverige vill vi sällan markera status med formella titlar och överdriven etikett. Alltså: behöver vi ens vett- och etikett? Ja, tycker Isabella Löwengrip. Det handlar ytterst om att få folk att trivas.
– Det största etikettbrottet, säger hon, är inte fel bestick. Det är att få människor att känna sig dumma. Att exkludera. Det är elakt.
Om någon sitter och tuggar med öppen mun då?
– Även om någon sitter där och tugga med öppen mun. Det är fruktansvärt. Men man säger inte till. Man lider sig igenom middagen.
Vad gör du själv för fel?
– Jag är för nyfiken. Frågar för snabbt vad folk jobbar med. Det kan uppfattas som att man placerar dem i ett fack. Det är ofint. Och väldigt amerikanskt.
Jag erfar under middagens gång: Amerikaner är inte förebilder inom vett- och etikett i Löwengrips värld.
Ska man vara krass så ser man inte särskilt smart ut.
Maten kommer in. Gurksallad, gula betor, chimichurri i botten. Ibericopluma.
Risotto med granskott.
– Risotton kräver ingen kniv, förklarar Isabella Löwengrip. När man inte behöver kniv ska man inte använda kniv. För kniven är ju aldrig till för att skopa upp någonting. Den ska ju bara skära. Så att när man äter pannkaka, äggröra, risotto så får man äta lite mer som en amerikanare (som enligt Isabella skär sin mat i små bitar när den kommer in och sen skopar upp). Men du får absolut inte hålla i kniven samtidigt.
Det känns som en så lång färd för gaffeln. Och min svaga svaga arm.
– Ja jag kan hålla med. Jag lutar mig också in lite för att få mindre spill, säger Löwengrip, kanske av medlidande.
Medan armen påbörjar sin evighetsfärd mot munnen frågar jag om ett provocerande uttalande.
Är människor som tuggar tuggummi med öppen mun mindre intelligenta?
– Nej, det stämmer inte (skratt). Men de ser väldigt icke-intelligenta ut. Eller hur? Ska man vara krass så ser man inte särskilt smart ut.
Mannen har ett ansvar att se till att det finns dryck. Att glaset inte står tomt.
Löwengrips offentliga liv har varit färgglatt och ofta polariserande. Även som vett- och etikettexpert har hon upprört. En annan kontroversiell åsikt? Tatueringar ska helst döljas, åtminstone när det är högtidsdräkt, alltså frack.
– Sverige är ett av världens mest tatuerade länder per capita, konstaterar hon, att kritisera tatueringar är väldigt känsligt. Alltså på en avslappnad lunch spelar det ingen roll, där får människor se ut precis hur de vill. Förutom mössa, det får man aldrig ha inomhus. Men på en mer uppklädd middag, eller i miljöer med högre formalitetsgrad gäller andra koder. Det handlar om att visa respekt för rummet man kliver in i.
Vi avhandlar några frågor:
• Barn på restaurang? Ja, men ta en tidig sittning – fem, halv sex – och vid nedskräpning nivå bombning av Dresden eller bara en ful spillpöl – fråga personal om du kan sopa upp (de kommer inte att låta dig men uppskatta gesten).
• Dricks? Skippa såvida du inte är särskilt nöjd med servicen.
•Äta hotellbuffé i droppande badkläder? Nej.
• Hur löser man notan när man äter i grupp? I mindre förtrogna sammanhang som en jobb-aw – alla betalar sin del. Vänner med liknande ekonomi kan dela rakt av om alla är överens. Men man får alltid säga ifrån.
– Jag och Paul (Sundvik, Isabellas fästman, reds anm) dricker alkohol väldigt sällan. Och då har vi varit ute med vänner som tar in dyra årgångsviner, så hamnar vi på de här vin- och sprit-notorna. Och den tycker jag är ganska ful. Man har absolut rätt att säga till.
Hon fortsätter. Etikett är inte bara bestick och kläder, utan också relationer. Särskilt mellan män och kvinnor. På dejt, till exempel. Här kommer vi till en annan brännande fråga som brukar reta upp.
– Mannen har ett ansvar att se till att det finns dryck. Att glaset inte står tomt.
I Sverige är vi dåliga på det där, menar hon. I andra länder reser sig män när en kvinna kommer tillbaka från toaletten. Drar ut stolen. Väntar tills hon satt sig innan de själva sätter sig. På lite finare middagar är det självklart.
– Här finns det en rädsla för att det skulle vara bakåtsträvande. Att det hotar jämställdheten. Jag tycker det är tråkigt. Det handlar inte om makt eller löneskillnader. Det handlar om artighet. Om gester.
Hon säger att hon gärna öppnar dörrar själv i vardagen. Bär, fixar, håller upp. Men när hon är ute på en middag – då är det en annan sak. Aldrig att hon skulle hålla upp dörren eller dra fram kortet.
– Då skulle jag aldrig betala. Aldrig ens visa att jag tänker betala.
Jag har alltid älskat hovetikett.
På dejt tar hon inte fram plånboken. Skulle notan hamna framför henne, säger hon till. Det är inte hennes.
Men okej, om mannen inte gör en ansats att betala?
– Då blir det chicken race, säger hon. Jag sitter kvar. Hur obekvämt det än blir.
Hon har suttit i fem, tio minuter med kvittot brännande på bordet. Hon rör det inte. Det är pinsamt för honom, säger hon. Inte för henne.
I Sverige, tillägger hon, räcks notan ofta till kvinnan. Utomlands händer det aldrig.
Du vet att det här är kontroversiellt?
– Jag vet det. Jag har pratat med vänner som bor utomlands, och de förstår inte varför det är så känsligt här. Varför artighet blandas ihop med politik.
Var kommer din egen fascination med vett och etikett?
– Jag har alltid älskat hovetikett. Särskilt det brittiska hovet, det är fascinerande hur de för sig mot varandra. Även inom familjen. I Sverige i dag kan det vara ett god morgon till våra familjemedlemmar. Man bara säger godnatt, stänger dörren. Man tackar inte för maten. Man småpratar in. Man är inte trevlig mot varandra som familj. Jag älskar det hövliga. Omsorgen om rummet och människorna i det.
Vi har ätit upp. Jag har bett om notan och en sista recension. På det stora hela är jag okej ändå.
– Det var hanteringen av gaffeln som var det stora. Så mitt råd till dig är väl att du ska känna dig mer bekväm i hur besticken ska hanteras. Så att de inte flyger fram och tillbaka.
Hon fortsätter:
– Att man är otrevlig mot någon, det är det värsta jag vet. Det är därför jag tycker om vett och etikett. Det största etikettbrottet är att få någon att känna sig dum. Är man en dömande person på en middag då har man ju helt fel fokus på vad middagen handlar om. Någon som har koll sitter inte och dömer. Sitter jag med tjejkompisar spelar det absolut ingen roll hur de håller gaffeln.
Hon pausar.
– Men skulle jag gå på dejt däremot och mannen äter en rätt med en gaffel med magen åt fel håll, då blir det absolut ingen andra dejt.
