Jag hade en parasocial relation en gång. Jag var tretton och började sukta efter Danny från bandet McFly. I sin glansperiod (2004) krönte han sig själv med den då oemotståndliga Partille Johnny-frisyren, alltså lugg och långsidor slickade mot ansiktet och spret uppe på toppen.
Förälskelsen transmuterade, som brukligt, till dubiösa handlingar. Nämligen detta: På ett kassettband spelade jag in när jag sjöng hela McFlys första album och skickade till Dannys fanmejl.
Jag vet inte vad jag tänkte att The Bolton News skulle göra för att försegla vår kärlek?
Det borde ha upphört där. Men för att verkligen försäkra mig om att kassetten skulle nå Danny Jones skickade jag, likt en riktigt verserad seriemördardåre, en kopia av kassettbandet till lokaltidningen i hans födelsestad.
Jag vet inte vad jag tänkte att The Bolton News skulle göra för att försegla vår kärlek? Transkribera mellansnacket mellan mina covers och publicera som följetong? (Givetvis fanns det ett mellansnack, vad trodde ni.) Bli imponerade och försumma all bevakning för att se till att bandet skulle nå hans mamma? Varefter hans mamma också inte alls skulle bli rädd utan riktigt imponerad och övertyga honom att bli ihop med mig?
Jag befarar att det var exakt vad jag tänkte.
”Parasocial” har utsetts till årets ord av Cambridge Dictionary. Det syftar på den ensidiga samhörighet man kan känna med en känd person. Som i referensfallet med mig och Danny Jones.
Begreppet har funnits ännu längre än så, det myntades 1956 av sociologerna Donald Horton och R. Richard Wohl för att beskriva relationerna som tittare utvecklade med karaktärer i tv-serier och andra tv-personligheter. Termen kan även användas för att beskriva upplevda starka band till fiktiva karaktärer i böcker, spel eller till och med till AI.
Föremålet för de varma känslorna blir en lydig och mysig projektionsyta.
Tjusningen med den parasociala relationen är förstås att den inte är tvåsidig. Föremålet för de varma känslorna blir en lydig och mysig projektionsyta. Och även om jag 2004 kunde få för mig att Danny sjöng till mig via sina sånger – när bandet släppte låten ”Little Joanna” pissade jag alldeles ner mig – så fattade jag någonstans i min pubertala hjärna att det var enkelriktat.
Det hörde liksom till pubertetens zenit att öva på att dampa för någon – som på det här sättet inte behövde drabbas. (Tyvärr drabbades alltså istället The Bolton News.) Hursomhelst visste jag att man sen behövde övergå i reciproka relationer, träffa någon på riktigt, bråka om strumpor, sådan var sakernas ordning. Då iallafall.
Cambridge Dictionary Word of The Year ska lyfta fram ett ord som speglar samtiden. Årets val reflekterar en hel tidsålder som har blivit parasocial. Parasociala relationer idag trumfar ofta verkliga. Inte minst på grund av sociala medier där det kryllar av professionella låtsaskompisar (tillika ögonkrämsbecknare).
Snälla kära gud, säg att ingen lyssnade.
Vi lyssnar på poddar, scrollar Instagram, följer youtubers. Barn har nästan parasociala relationer till människor de faktiskt känner eftersom man helst kommunicerar via skärm.
Och så är det Skynet. Jag menar AI:
Enligt en studie uppger en tredjedel av amerikanerna att de har haft en ”intim eller romantisk relation” med en AI-chattbot. Men det verkar inte ersätta riktig kontakt.
Enligt en annan studie som publicerats i Journal of Social and Personal Relationships fann forskare vid Brigham Young University inte bara att väldigt många människor interagerar med AI-kompanjoner för romantisk stimuli, utan också att många av dessa användare verkar vara mer deprimerade och ensamma än personer som inte gör det.
Människan tror inte att hon vill bråka om strumpor, men allt människan vill är att bråka om strumpor.
Och människan som har skrivit den här texten vill att en människa någonstans på en redaktion i Bolton brände det där kassettbandet utan att lyssna. Snälla kära gud, säg att ingen lyssnade.
