När GP når dramatikern och regissören Margareta Garpe har hon ännu inte hunnit smälta Suzanne Ostens bortgång.
Dödsbeskedet kom oväntat, Suzanne hade genomgått en operation som gått bra. Hon och Margareta var både nära vänner och familj, Suzanne var mamma till Margaretas bonusdotter Hanna Hartleb. De träffades nyligen innan hennes bortgång, på Margaretas barnbarns dop. Då mådde Suzanne utmärkt.
– Hon har gjort ett pionjärarbete, både inom teatern som konstform och inom feminismen. När vi började var teatern ett manligt åtagande. Genom våra pjäser lyckades vi bryta upp den lilla fållan som kvinnor var instängda i när det gällde regi och manus på teaterscenerna. Vi banade mark.
Barnen sjunger fortfarande ”åh åh åh tjejer”
Suzanne och Margareta gjorde under 70- och 80-talet pjäser som ”Tjejsnack”, ”Kärleksföreställningen”, ”Jösses flickor – befrielsen är nära” och ”Fabriksflickorna”. Det var agitationsteater, kopplade till feministiska ”Grupp 8” som de också startade. Kampsånger från pjäserna finns fortfarande kvar i det kollektiva medvetandet.
– Jag minns när jag hörde en grupp dagisbarn, fyraåringar med gula västar som gick på rad på gatan och sjöng ”åh åh åh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras”. Då insåg jag att jag var odödlig.
Margareta beskriver Suzanne som oerhört betydelsefull för teatervärlden.
– Hon kan få något litet att bli det största av allt. Hon hade en lysande förmåga att få fart på människor, få fram det bästa ur dem. Hon var en människa som samarbetade, inte en ensam regissör.
Hur påverkade hon dig?
– Hon gjorde att jag själv blev dramatiker. Jag kom från ett annat håll, jag var litteraturhistoriker och journalist när vi gjorde vår första pjäs. Hon fick hinder att försvinna, för henne var ingenting omöjligt, hon var en fighter.
Gjorde research om textilindustrin på fastehem
Margareta har ett starkt minne som hon associerar Suzanne med. När de skrev pjäsen ”Fabriksflickorna” tog de in på ett fastehem där de drack persiljeavkok i tio dagar samtidigt som de gjorde research om textilindustrin.
– Det var fasansfullt. Långt bort fanns det en kiosk, det var vårt enda nöje att åka dit och köpa godis. Det var snö, så vi skulle åka skidor. Jag var uppväxt på skidor, men hon hade aldrig åkt.
Ändå lyckades Suzanne stappla sig hela vägen fram till kiosken.
– Jag glömmer aldrig Suzannes envetenhet när hon kom stapplande runt hörnet på sina skidor, det var väldigt mycket Suzanne.
Varför fastade ni på persiljeavkok?
– Bra fråga, jag kan inte tänka mig något värre. Det var modernt att åka till Tallmogården, ett sadistiskt ställe där man fastade och renade kroppen. Suzanne var oerhört trendkänslig.
Och just trendkänsligheten var en stor del av hennes framgångar som regissör och dramatiker, menar Margareta Garpe.
– Hon hade alltid ett finger i luften, därför hade hon en aktualitet i sina arbeten.
– Suzanne kommer leva vidare, framför allt i sin pionjärinsats för barnteatern. Men också för sitt sätt att arbeta med skådespelare, hon kunde få dem att släppa sig fria.
– Teatersverige kommer sakna henne. Jag tror att hon drevs av lust. Det var livsnödvändigt för henne att formulera det hon tyckte var viktigt, och ta in det i teatern.
Läs fler texter i GP Kultur:
