Det finns personer som passar ovanligt illa som döda. Film- och teaterregissören Suzanne Osten är en sådan person – och måste därför omtalas i presens.
Ytterst få konstnärer är så förknippade med liv som hon är och har varit under hela sin karriär. På och bakom scen, naturligtvis, men också som aktiv, stridbar och frispråkig deltagare i kulturdebatten.
Många kommer kanske att minnas henne som moder till Unga Klara. Men också det minnet skymmer någonting väsentligt – hennes verksamhet där begränsades inte till de fyra väggarna i scenrummet på Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm.
Med Suzanne Osten for den svenska scenkonsten för barn och unga tvärtom ut från det rumsliga och vidare ut i världen. Såväl föreställningar som ”Babydrama” och ”Flickan, mamman och soporna” har fått mången teatermakare – och kulturkonsument – i åtskilliga länder att avundsjukt snegla mot Sverige och Stockholm.
Under Ostens ledning högg man där in på några av de verkligt svåra ämnena under ett barns uppväxt – alkoholism, skilsmässa, psykisk sjukdom och ensamhet
Men framför allt vidgade verksamheten våra inre världar. På Unga Klara lades grunden för oräkneliga och livslånga teaterintressen hos en ung publik. Liksom för ett samhällsengagemang i stort.
Under Ostens ledning högg man in på några av de verkligt svåra ämnena under ett barns uppväxt – alkoholism, skilsmässa, psykisk sjukdom och ensamhet.
Ibland med ett sådant allvar att gruppens kritiker frågade sig om föreställningarna alls hade med barnteater att göra längre. Det var till exempel på Unga Klara som en viss dramatiker vid namn Lars Norén förlöstes. Och går det verkligen att prata med ett barn om självmord som Osten och hennes ensemble gjorde i ”Gränsen”? Eller genus, kön och sexualitet, som i ”Det allra viktigaste”?
Absolut, menade Unga Klara och dess konstnärliga ledare, om man gör det på rätt sätt. Suzanne Ostens förtroende för barnets kompetens att tillgodogöra sig komplexa frågeställningar var stort och orubbligt.
Det perspektivet hade hon med all sannolikhet burit med sig från 68-generationens och sjuttiotalets radikala kultursyn. Det är knappast en slump att Suzanne Osten påbörjade sin bana som regissör och teaterkonstnär i den fria gruppen Fickteatern.
Eller att hon blev en av de verkligt röststarka i kvinnorörelsen. Något som i sin tur utmynnade i hennes och Margareta Garpes legendariska föreställning ”Jösses flickor” på Stockholms stadsteater 1974. (Det räcker egentligen med att gnola på ”Kan vi, vill vi, törs vi” för att konstatera exakt hur djupt den pjäsen har borrat sig ned i det kollektiva medvetandet.)
Just den föreställningen är jag visserligen för ung för att själv ha upplevt. Däremot trängs flera av Ostens föreställningar på Unga Klara bland mitt livs största teaterupplevelser.
”Besvärliga människor” är en av dem, en sex timmar lång – och oerhört rolig – tragedi över det nedmonterade folkhemmets 90-tal. Liksom ”Flickan, mamman och soporna”, hennes självbiografiska skildring av att växa upp med en ensamstående och psykiskt sjuk mamma. Samt den lite bortglömda, men underbart satiriska, föreställningen ”Uppfostrarna”, som handlade om vilken prägel vi sätter på våra barn.
Kanske var det denna märkliga förmåga till att ständigt återuppfinna sig själv och själva scenkonsten som gjorde att man – allra minst i dag – ens kan föreställa sig ett svenskt teaterliv utan Suzanne Osten
Trots att Osten var så tätt förknippad med sin verksamhet på Unga Klara kom hon dock till slut att lämna den. En dragkamp om verksamheten mellan henne och Stockholms stadsteaters dåvarande chef Benny Fredriksson gjorde att gruppens öde länge svävade i oklarhet.
Konflikten skapade ett djupt och, vad det verkar, delvis oläkt sår som hon bearbetade i flera böcker. Den gjorde också att hon för första gången på många decennier fick söka regiuppdrag på andra scener.
Personligen vill jag mena att krisen samtidigt medförde en konstnärlig nytändning. Och som bidrog till att hon, under 2010-talet, gjorde några av sin redan långa karriärs absolut bästa föreställningar.
Hennes karnevaliska handlag med Federico Garcia Lorcas halvt bortglömda pjäs ”Publiken” på Göteborgs stadsteater emanerade till exempel i en förbehållslös och oemotståndlig kärleksförklaring till det som fick hennes hjärta att klappa hårdare: teaterkonsten.
Och i den fria och mycket visuella bearbetningen av den israeliske författaren David Grossmans ”Falla ur tiden” på Dramaten/Elverket i Stockholm bjöd hon in publiken till en kollektiv sorgeprocess där teatern följde med hela vägen ut på gatan efteråt.
Kanske var det denna märkliga förmåga att ständigt återuppfinna sig själv och själva scenkonsten som gjorde att man – allra minst i dag – ens kan föreställa sig ett svenskt teaterliv utan Suzanne Osten.
Inte bara för att hon tycktes ha så många år och så mycket kvar att utforska, både i livet och som konstnärlig kraft. Utan också för att hon, till skillnad från många av hennes jämnåriga kollegor, sällan tappade i kreativ styrka – vare sig som regissör eller initiativtagare till offentliga samtal.
Härnäst stod till exempel ett oväntat filmsamarbete med Camilla Läckberg för dörren. Och så sent som förra året gjorde hon den hejdundrande ”Konspiration” på Dramaten – en verkligt livsnödvändig föreställning om sanning och lögn i tider av trumpism, fake news och digital gaslighting.
Senast i går kom jag att tänka på henne, när jag såg att det kommit en ny bok om barnuppfostran i Tredje riket och så kallad svart pedagogik – ett ämne som hon förebådat redan 1984 i den sedvanligt hett omdebatterade föreställningen ”Hitlers barndom”.
Det är också så jag vill minnas henne. Som en av våra verkligt visionära teatermakare som såg det stora, komplicerade och politiska i det lilla och som saknade all form av beröringsskräck med det kontroversiella, uppslitande och svårgripbara.
Men som tog sig an sin uppgift med en enastående energi, öppenhet och ett konfrontativt sinne – och alltid, alltid humor.
Läs mer i GP Kultur:
