”No other land” är unik – och intensivt upprörande. Det går inte att värja sig mot dessa vittnesmål som skär rakt in i själen.
Fotot är skakigt, amatörmässigt, men definitivt rakt på sak. Sekvens efter sekvens bränner fast på näthinnan och skapar ett mästerligt nutidsdokument. Efteråt oroar jag mig för de medverkande, har svårt att släppa deras angelägna framställning – som tar oss rakt in i den infekterade konflikten mellan Israel och Palestina.
Att filmen är skapad av ett ungt palestinsk-israeliskt filmkollektiv – gemensamt och i samförstånd – känns i sammanhanget ändå väldigt upplyftande.
Basel Adra är aktivisten som vuxit upp i Masafer Yatta på Västbanken, inte långt från Hebron. Ett område som varit ockuperat av Israel sedan sexdagarskriget 1967.
Att han i sin tur föddes in i en familj av aktivister skapar förståelse också bakåt i tiden, vilket berikar den nerviga och omskakande filmen ytterligare.
Redan som barn protesterade Adra mot hur Israel fördrev nära och kära från regionens uråldriga bergsbyar, förstörde deras egendom och pulvriserade bostäder och skolor. Som 15-åring tog han upp kameran för att dokumentera skeendet, och låta världen få veta. Något han fortsatt med sedan dess, för att säkra bevis på Israels våldskapital. I detalj zoomas råheten och bristen på mänsklig respekt för de boende i regionen in och bevaras för eftervärlden.
”Jag började filma när vi började utplånas” säger Adra i filmens inledning.
1980 deklarerade den Israeliska regeringen att Masafer Yatta nu var ett ”stängt område” – som skulle nyttjas för militär träningsyta. Andra regeringsdokument avslöjar dock, enligt Amnesty International, att det egentliga syftet hela tiden varit att underlätta för illegala bosättare att ta över området från palestinierna.
En hel del övervåld fångas här på film av Adra med flera som varje dag riskerar livet på nytt för att ge oss färska bilder på bulldozrar som demolerar palestinska hem. På våldsamma israeliska bosättare, familjer som provisoriskt söker skydd i grottor, och barn som gråter när de tvingas lämna sina klassrum och se sin skola smulas sönder.
”Vi har inget annat land, det är därför vi lider så för det” säger en äldre kvinna. Senare i filmen blir hennes son skjuten och totalförlamad av Israeliska styrkor.
Att vardagslivet poängteras stärker filmen och skapar extra närvarokänsla. Det intima tilltalet fördjupas när en vänskap växer fram mellan palestinske Basel Adra och israeliske journalisten Yuval Abraham. Samtidigt blottäggs hur förödande olika deras livsvillkor och framtidsutsikter är.
I samband med att ”No other land” utsågs till bästa dokumentär på Berlin filmfestival i fjol fick israeliske journalisten Yuval Abraham ta emot dödshot av sina landsmän. Det sedan hans tacktal kallats antisemitiskt av högt uppsatta tjänstemän, bland dem Israels ambassadör i Tyskland och Berlins borgmästare.
Natten till 3 mars kan ”No other land” vinna en Oscar för bästa dokumentär. Allt annat vore oanständigt – även om fred och frihet för palestinierna i Masafer Yatta vore så oändligt mycket mer värt.
Titta också på:
”Israel Palestina på svensk tv 1958-1989” (Göran Hugo Olsson, 2024)
”Hebron – ockuperad stad” (Idit Avrahami och Noam Sheizaf, 2022)
”Bortom Lampedusa” (Gianfranco Rosi, 2016)
Fotnot: Lördag 1 mars och söndag 2 mars visas även Maj Wechselmanns nya dokumentär ”Sanna från Nablus” på Hagabion i Göteborg. Där får vi under ett års tid följa svenskpalestinska Sanna, som arbetar som specialpedagog för barn med läs- och skrivsvårigheter i Hagsätra. Under tiden pågår kriget i Gaza. Sannas föräldrar överlevde Nakba, fördrivningen av palestinier 1948.
