Under en reportageresa till Pakistan i början av 1990-talet lärde jag mig att uppskatta granatäpplen. Överallt längs trottoarer och i gathörn i större städer som Karachi och Lahore såldes granatäppeljuice i dammet och hettan. De stora röda frukterna – med sitt läderartade skal som närmast liknar hud, den sötsyrliga smaken. Kammare efter kammare med saftiga kärnor att lösgöra och använda i matlagning, medicin, kosmetika.
Granatäpplen är dessutom en symbol för fruktbarhet, något som inte minst den palestinska filmen har tagit fasta på. I Najwa Najjars ”Granatäpplen och myrra” (2008) odlar det nygifta paret visserligen inte granatäpplen utan oliver i Ramallah på Västbanken. Ändå nästlar sig granatäpplen in i titeln på triangeldramat som kretsar kring kärlek, dans och konfiskerad mark. Även Eran Riklis ”Citronlunden” från samma år har en odling i fokus. Här hamnar en palestinsk änka i fejd med den israeliska försvarsministern som flyttar in alldeles intill hennes citronodling på gränsen till Västbanken. Ministerns säkerhetsvakter bedömer träden som en säkerhetsrisk och ger order om skövling. Men för Salma är citronodlingen hennes levebröd och stolthet.
De palestinska spelfilmerna där och då handlade om mark som konfiskerades, om ockupation och kartor som skrevs om. Nu är situationen i Gaza en annan, nattsvart och förödelsen närmast oöverblickbar.
Nyligen plockades minst 19 palestinska filmer bort från Netflix. Ett beslut som väckt kritik. Över 30 organisationer, bland dem människorättsorganisationen Freedom Forward, har nu startat en namninsamling, och kräver i ett öppet brev svar från Netflix. Bland annat undrar organisationerna om strömningstjänsten utsatts för extern påverkan.
I Deadline svarar Netflix att så inte är fallet. I stället hänvisar de till en licensperiod på tre år som löper ut i oktober 2024.
Få filmer skapas, av förklarliga skäl, just nu i ett Palestina i ruiner.
2021 satsade Netflix under rubriken ”Palestinska berättelser” på att lyfta fram några av arabvärldens främsta filmskapare. Från början låg 32 filmer i samlingen, bland dem Elia Suleimans "Gudomligt ingripande" (2002) och Mai Masris "3000 nätter" (2015) – nu knappt någon, enligt sajten AV club.
Få filmer skapas, av förklarliga skäl, just nu i ett Palestina i ruiner. Ett undantag är ”No other land” som utsågs till bästa dokumentär under årets filmfestival i Berlin. I vår visar Göteborgs filmfestival detta unika dokument om den israeliska ockupationen av Västbanken.
Där får vi följa palestinska journalisten Basel Andra som redan som barn började filma förödelsen i sin hembygd Masafer Yatta och fördrivningen av hans nära och kära. När han möter den israeliske kollegan Yuval Abraham uppstår oväntad vänskap trots krigets misär och deras väsensskilda livsvillkor. Dokumentären – som skapats av ett palestinsk-israeliskt kollektiv – är att betrakta som en akt av kreativt motstånd mot våldet.
Elia Suleiman, en av Palestinas mest uppskattade regissörer och filmare, har under karriären blandat svart satir, med surrealism och blodigt allvar. Allra mest känd är han för filmen ”Gudomligt ingripande” som vann juryns pris på Cannes filmfestival 2002 – en kärlekshistoria mellan en palestinsk man i Jerusalem, och en palestinsk kvinna från Ramallah. Förbudet att överträda gränsen innebär att de två älskande måste träffas på en övergiven tomt bredvid gränsstationen.
Efter Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 och Israels efterföljande massiva bombningar och invasion av Gaza, talar den 64-årige regissören – trots misären – ändå med glöd om konst, humor och poesi som motståndshandlingar.
I en intervju i The Hollywood reporter säger han att kriget först gjorde honom ur stånd att arbeta – men att han nyligen kommit igång igen ”trots kriget. Jag vet inte ens varför jag benämner det krig – när det är ett folkmord som pågår, och som hela tiden blir värre.”
