Efter debutlångfilmen ”Sex, lögner och videoband” 1989 har Steven Soderbergh hoppat fram och tillbaka mellan olika genrer, med varierande resultat. Å den ena sidan har vi ”Erin Brockovich” och ”Traffic”, å den andra de lättglömda filmerna om den manliga strippan Magic Mike.
”Presence” – som betyder närvaro – hamnar i spökhusfacket. Eftersom det redan gjorts tokmånga filmer om andar som härjar i gamla kåkar måste man ha något nytt att komma med. Det har Soderbergh, åtminstone delvis, när han ratar enkla skrämseleffekter och när han är mer intresserad av trasiga familjerelationer än av spökerier.
”Presence” inleds med en lång, hotfull kameraåkning genom ett mörkt och övergivet hus. Sedan en svart ruta, som får markera ett klipp eller, om man så vill, en ny akt. Nu har solen gått upp ute i den amerikanska förorten. I det ljusa huset står en kvinnlig mäklare och väntar på spekulanter. Vad som tycks vara en helt vanlig familj bestämmer sig för att slå till.
Det är något skumt med huset. En hantverkare vägrar att gå in i ett av rummen. Föremål förflyttas mystiskt.
Varför lämnar kameran aldrig huset? Jag ställde mig själv frågan i anteckningsblocket.
Vi introduceras för familjemedlemmarna. Pappan Chris (Chris Sullivan) är deprimerad. Tonårsdottern Chloe (Callina Liang), som kommer att bli dramats huvudperson, har blivit inåtvänd och psykiskt labil sedan hennes bästa vän Nadia dött av en överdos. Sonen Tyler (Eddy Maday) är en självgod, odräglig kille och något av urtypen för en mobbare. Mamman Rebekah (en trist roll för Lucy Liu) försöker hålla skenet uppe av en lycklig familj.
Det är något skumt med huset. En hantverkare vägrar att gå in i ett av rummen. Föremål förflyttas mystiskt.
Otäck kan man knappast säga att ”Presence” är, men småkusligt blir det då och då, till exempel när större föremål än tidningar och smycken börjar röra på sig och trappor inte längre känns välkomnande. Pappan Chris är övertygad om att en ond ande är på hugget. I filmens bästa scen har han, mot sin hustrus vilja, anlitat ett medium. Hon blir stående framför en spegel i en bra stund och förklarar att gamla speglar har sett betydligt mer än nya. Efter det orkar mediet inte arbeta mer den dagen.
Soderberghs och manusförfattaren David Koepps idéer börjar ta slut när tio minuter återstår av filmen. Upplösningen är onödigt förklarande och inte det minsta originell.
Titta också på:
”Poltergeist” (Tobe Hooper, 1982)
”The others” (Alejandro Amenabár, 2001)
”The conjuring 2” (James Wan, 2016)
