De flesta gamla leksaker har något kusligt över sig, men bland de som åldrats särskilt illa hör definitivt den spelande apan. Ni vet den där håriga, överdrivet glada varelsen vars cymbaler ger ifrån sig ett ohyggligt ljud varje gång man vrider om fjädern i dess rygg.
När min mamma hittade ett forntida exemplar i vår källare bad jag henne att genast lägga tillbaka fanskapet. Risken att den skulle börja spela av sig själv kändes helt enkelt för stor.
I “The Monkey" övergav Stephen King sin berömda clown och fokuserade i stället på den spelande apan, i ärlighetens namn minst lika skräckinjagande som Pennywise. Nu har “Longlegs”-regissören Osgood Perkins bytt ut apans cymbaler mot en trumma och tagit sig an berättelsen i en blodig skräckkomedi.
Berättelsen rör sig kring tvillingarna Bill och Hal, som växer upp med den ensamstående mamman Lois. Pappan vet de inte mycket om, förutom att han är pilot och att garderoben är full av souvenirerna han givit mamman för att plåstra om såren från hans föräldraskolk. I ett av paketen gömmer sig den famösa leksaksapan, med en trumma hängandes på magen.
Olikt andra filmer i leksaks-genren är det alltså inte enbart apan som är ond, vilket slår mig som uppfriskande.
När barnvakten Annie dör en ytterst grotesk och osannolik död börjar tvillingarna misstänka att det har med apan att göra. Till berättelsen hör också deras förakt gentemot varandra. Bill är en elak mobbare och den försiktige Hal blir trakasserad både i skolan och av sin bror. Efter en särskilt förnedrande incident bestämmer sig Hal för att vrida om fjädern på apan, i hopp om att brodern ska råka illa ut. Det blir istället mamman som går en ohygglig död till mötes.
25 år senare börjar människor trilla av pinn på de mest makabra sätt, och Hal har sina aningar om varför. Trots att han och Bill kastade ned apan i en brunn efter mammans bortgång verkar den nu ha hittat tillbaka till civilisationen igen. Tvillingarnas faster dör snart av att huvudet fattar eld från gasspisen.
Det visar sig att apan inte har fått egna ben, utan att det är någon som har tagit upp den ur brunnen med mörka avsikter. Olikt andra filmer i leksaks-genren är det alltså inte enbart apan som är ond, vilket slår mig som uppfriskande. Efter “Annabelle”-filmerna är vi nog flera som tröttnat på besatta dockor som kräver att en pensionerad exorcist rings in och driver ut demonerna. Det slutar ju, som bekant, nästan alltid i ett vämjeligt antiklimax.
Där klarar sig ”The Monkey” bättre, även om den aldrig blir riktigt läskig. Snarare är det humorn som står för den stora behållningen i Osgood Perkins tolkning av skräckmästarens novell. Det är dock inte till synen av den leende leksaksapan som skratten letar sig ut ur käften, och definitivt inte till tonerna av hans spelande trummor.
Titta också på:
“Longlegs” (Osgood Perkins, 2024)
”The Babadook” (Jennifer Kent, 2014)
”Greta och Hans” (Osgood Perkins, 2020)
