Regissören Noémie Merlants debutlångfilm ”Min älskade” (2021) är en småtramsig lågbudgetkomedi om fyra franska väninnor som tar bilen från Paris till Rumänien för att ragga killar. För tjejerna går det mesta snabbt åt helvete. En tvåa blev betyget från mig.
Om franska väninnor handlar det även i Merlants nya film ”Les femmes au balcon” som utspelas under några stekheta dagar (46 grader) i Marseille. Filmen har fått den internationella titeln ”The balconettes”. Inte riktigt samma sak som ”Kvinnorna på balkongen” eftersom balconette är en behå-modell.
Ruby (Souheila Yacoub), Nicole (Sanda Codreanu) och Élise (regissör Merlant) delar lägenhet i ett bostadsområde där alla har balkong. Ruby arbetar som camgirl, vilket enkelt uttryckt betyder att hon strippar mot betalning framför sin webbkamera. Nicole har inlett en skådiskarriär. Élise drömmer om att bli författare.
Resultatet är bra mycket mer hysteriskt än Almodóvars ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott”.
Tjejerna står ofta och spanar på den unge snygge mannen (Lucas Bravo) som bor mitt emot. Detta kommer att ge upphov till en kaskad av absurda situationer.
I intervjuer har Noémie Merlant sagt att detta är en film om drömmar, lustar, systerskap och patriarkalt förtryck. Visst kan man med lite god vilja säga att ”Balconettes” är en budskapsfilm när Marseilles hustrumisshandlare och våldtäktsmän tvingas sona sina brott sedan de konfronterats av starka kvinnor. Budskapen tenderar dock att drunkna när regissören lägger det mesta av krutet på våld, sex, blod, skräckfilmsinslag och mord och låter huvudrollsinnehavarna skrika fram sina repliker. Konstant. Resultatet är bra mycket mer hysteriskt än Almodóvars ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott”.
”Att göra sig av med ett lik”-storyn, och komiken, är snodd rätt av från Hitchcocks ”Ugglor i mossen”/”The trouble with Harry” och gång på gång blir det uppenbart att Merlants känsla för komisk tajming är obefintlig.
Enskilda scener är dock riktigt kul, till exempel när Ruby, Élise och Nicole ber polisen om hjälp vid ett tillfälle då man verkligen inte ska be polisen om hjälp. Bra är det också att Merlant inte ödslar tid på någon startsträcka. Blodet skvätter direkt. Pang på.
Titta hellre på:
”Fönstret åt gården” (Alfred Hitchcock, 1954)
”Ugglor i mossen” (Alfred Hitchcock, 1955)
”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” (Pedro Almodóvar, 1988)
