Kanada är officiellt tvåspråkigt, engelska och franska. Vad det innebär för den nationella identiteten är någonting regissören och manusförfattaren Mattew Rankin utforskar det genom att föreställa sig att landets dominerande språk i stället är franska och farsi.
Filmen är ett lapptäcke av olika människors liv, det ena tossigare än det andra, i ett snöigt Teheran någonstans i Winnipeg mellan 1980–1990. En kalkon åker buss, i en bingohall tävlas det om förstapriset som är en årsförbrukning av näsdukar och två barn letar efter bästa sättet att tina ett isblock utan att skada sedeln inuti.
Lapptäcken, även om de består av individuella tyglappar, bildar en helhet och invånarnas liv är mer sammanflätade än vad man först kan tro när de presenteras i sin långsamma, nostalgitunga Wes Anderson-estetik.
Rankin stödjer sig på iransk kultur och filmografi, vilket man inte behöver ha någon förkunskap om för att uppskatta filmen men som kan förklara, eller åtminstone fördjupa, vad det är han vill ha sagt.
Rankin stödjer sig på iransk kultur och filmografi, vilket man inte behöver ha någon förkunskap om för att uppskatta filmen men som kan förklara, eller åtminstone fördjupa, vad det är han vill ha sagt. Till exempel har lågstadieskolan ett namn på arabiska som refererar till Kanoon, ett iranskt kulturcentrum som fött fram landets stora filmskapare. I skolan skäller läraren på sina elever på samma sätt som i ”Var är min väns hus?” (1987), barnen med isblocket står inför samma problem som Razieh i ”Den vita ballongen” (1995). Vad betyder detta? Ingenting mer än att Rankin själv verkar älska iransk kultur, stödjer sig på nostalgi och vill ge vissa besökare bonuspoäng i alla dessa små detaljer.
Men precis som för Wes Anderson, som Rankin måste hårdstuderat, ställer sig lätt estetiken och detaljerna i vägen för handlingen och karaktärsdjupet. Här finns i slutändan inte så många tankar om just tvåspråkighet eller ens nationell identitet. Tanken om det universella språket är däremot tydlig och Rankin tycks vilja säga oss att vi alla hör ihop och att det är just kulturen som binder oss samman. Kanske, om jag tolkar honom rätt, filmen som språk. För här använder han sig ju av några av Irans mest kända filmiska verk, för att berätta en historia om, tja, oss alla.
Titta också på:
”Asteroid City” (Wes Anderson, 2023)
”Var är min väns hus?” (Abbas Kiarostami, 1987)
”Ljuva morgondag” (Atom Egoyan, 1997)
