För 25 år sedan gjorde Hannes Holm och Måns Herngren en komedi kallad ”Det blir aldrig vad man tänkt sig”. Det är just vad de medverkande tvingas inse i Drew Hancocks film ”Companion”, som är underhållande, ibland våldsam och fullständigt oförutsägbar.
Jag tyckte att detta var en ovanligt lyckad mix av satir, skräck och humor. Det är också en film där storyn i stor utsträckning bygger på överraskningar. Den första och viktigaste kommer en bra bit in i filmen. Vad det handlar om tänker jag naturligtvis inte avslöja.
Sophie Thatcher, som hade en av huvudrollerna i ”Heretic”, spelar Iris. Hon är en ung och vacker amerikansk hemmafru från 1960-talet. Tror vi först, men det visar sig snabbt att filmen utspelas i nutid.
Viktigast för regissören Hancock, som även författat manuset, är ändå satiren som har udden riktad mot AI och hur datorer i allt större utsträckning styr våra liv.
Iris går omkring och funderar på meningen med livet när hon, i snabbköpet, träffar den trevlige och lite fumlige Josh (Jack Quaid). Det är kärlek vid första ögonkastet. ”Companion” verkar vara på väg mot romantisk komedi, men en av filmens första repliker omöjliggör den utvecklingen.
Ett par månader senare. Josh och Iris ska tillbringa en weekend i en lyxkåk tillsammans med de jämnåriga Patrick (Lukas Gage), Kat (Megan Suri), Eli (Harvey Guillén) och den betydligt äldre ryssen, tillika mångmiljonären, Sergej (Rupert Friend). Iris tycker genast att det råder en obehaglig stämning, hon känner sig inte välkommen.
Människor isolerade från omvärlden i ett ensligt beläget hus är ett ofta använt koncept i skräckfilmer. Man sitter och väntar på att en galen mördare, typ Michael Myers i ”Alla helgons blodiga natt”, plötsligt ska hoppa fram med kökskniven i högsta hugg ur en garderob, men ”Companion” är inte den typen av skräck, vilket inte hindrar filmen från att vara rejält otäck, och blodig, ändå i vissa scener.
Viktigast för regissören Hancock, som även författat manuset, är ändå satiren som har udden riktad mot AI och hur datorer i allt större utsträckning styr våra liv. När Iris försöker starta en högteknologisk bil kom jag att tänka på Jacques Tati och hans kritik riktad mot det moderna samhället i ”Min onkel”. Den träffsäkra komedin är från 1958.
Jo, i ”Companion” blir det några upprepningar, men ingen kan klaga på själva slutet. Regissören syr ihop rubbet, smart och elegant.
Läs mer på GP Kultur:
Titta också på:
”Min onkel” (Jacques Tati, 1958)
”Heathers” (Michel Lehmann, 1988)
”Heretic” (Scott Beck & Bryan Woods, 2024)
