Recension: ”Mission impossible – The final reckoning” i regi av Christopher McQuarrie

”This tape will self destruct in five seconds” och så den svårslagna signaturmelodin, komponerad av Lalo Schifrin. Ordet ”tape” byttes ut mot ”message” när bandspelare inte längre var så poppis, men Schifrins ledmotiv har hängt med sedan tv-serien ”På farligt uppdrag”, som ”Mission: Impossible” hette i Sverige, började sändas redan 1966.

En ny tv-serieversion kom 1983. Budgeten ökade med några tiotusen procent när Tom Cruise började spela IMF-agenten Ethan Hunt i Brian De Palmas actionlångfilm kort och gott kallad ”Mission: Impossible” (1996). Cruise var omgiven av en lång rad av begåvade skådespelare: Jon Voight, Emmanuelle Béart, Jean Reno, Kristin Scott Thomas och Vanessa Redgrave. I lanseringen av de senaste filmerna har det bara handlat om Tom Cruise och det faktum att han fixar alla sina stunts på egen hand.

Actionhjältens stunts har aldrig varit så här sanslöst våghalsiga tidigare

Jo, det är en actionpigg 62-åring som visar upp sig i ”The final reckoning”. Cruise springer och springer i till exempel London. Actionhjältens stunts har aldrig varit så här sanslöst våghalsiga tidigare. Frågan att ställa sig är om det motiverar filmlängden tre timmar och prislappen 289 spänn för en IMAX-biljett på Bergakungen?

De mest hängivna fansen är förmodligen redo att hosta upp den summan. De klaustrofobiska, medvetet utdragna scenerna från ett ubåtsvrak och en spektakulär luftstrid som för tankarna till Röde baronens dagar är onekligen anpassade för IMAX-formatet. Filmens längd är däremot ett problem.

Prologen, som huvudsakligen består av filmklipp från de sju första ”Mission: Impossible”, tillsammans med förtexterna landar på en halvtimme. Då har själva filmen inte riktigt dragit igång ännu. Alla spelbrickor ska läggas ut. Storyn försöker ge sken av att vara komplicerad, men är i själva verket enkel.

”Final reckoning” är fortsättningen på ”Dead reckoning” (2023), som inte alls blev den vinstmaskin som filmbolaget hoppats på. Hunt får ett personligt meddelande, på en videokassett (minsann!), och en oväntad uppmaning från USA:s president Erika Sloane (Angela Bassett).

Den artificiella intelligensen Entiteten (ungefär varelsen för att ta till ett enklare ord) kontrollerar cyberrymden och kommer snart att ha kontroll över mänsklighetens alla kärnvapen. Terroristen Gabriel (Esai Morales), som ofta försvinner spårlöst ur handlingen, vill ta kommandot över Entiteten med hjälp av en nyckel och Ethan Hunt vill rädda världen. Punkt slut.

”Mission: Impossible – The final reckoning” lyfter på slutet. Spänningen stegras.

Nya ”Mission: Impossible” har sina dåliga sidor. Återkopplingarna är alldeles för många. James Bond-likheterna blir ibland lite väl uppenbara. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Hayley Atwell använder sig av en tröttsam brittisk accent. Någonstans i skymningslandet mellan kul och korkat hamnar faktumet att den megatuffa franska yrkesmördaren som spelas av Pom Klementieff heter Paris. Så att alla i USA ska förstå att hon kommer från Frankrike.

Nu är det knappast skådespeleriet eller intrigen utan actioninslagen som kommer att dra publik. Några snyggt koreograferade fajtscener håller måttet. I en tid när actionrullarna blir råare och råare (”John Wick”, allt med Jason Statham) är det sympatiskt med ett matiné-äventyr i gammaldags stil. Scenerna när Cruise/Hunt hänger från ett gammalt flygplan är, för att citera filmklassikern ”En iskall i Alexandria” (1958), ”Worth waiting for”.

”Mission: Impossible – The final reckoning” lyfter på slutet. Spänningen stegras. Angela Bassett tillåts briljera i sin miniroll som president. Ving Rhames allra sista replik är klart smart.

The final reckoning. Räkenskapens dag. Det sista bokslutet. Det torde betyda att det inte kommer att bli någon fortsättning, men i Hollywood är det pengarna som styr. Nu när det på fullt allvar snackas om en ny Bond kan det säkert bli mer Ethan Hunt-action under förutsättning att ”M:I 8” välter biljettkassorna.

Mats Johnson

kultur@gp.se

Följ