Portugisiske filmskaparen Miguel Gomes belönades i fjol med en Guldpalm (bästa regi) för sin märkliga ”Grand tour”. En film som upplöser tid och rum på ett sätt som för tankarna såväl till magisk realism som fantasifull skröna.
I centrum står den vilsne Londonfödde Edward (Gonçalo Waddington) som dyker upp på tågstationen i Rangoon i Burma vid midnatt iförd skrynklig linnekostym. Han är redlöst berusad, plagget visar sig vara hans bröllopskostym – och han har av oklar anledning rymt från sin fästmö Molly. Vad vi förstår handlar det om ren feghet – men lika mycket om en passion som rör upp ohanterliga känslor i hans innersta. Han tycks också rent allmänt känna skräck inför vad ett liv som gift och redbar samhällsmedborgare på sikt kan föra med sig.
Edward bestämmer sig för att gå under jorden, tar olika påhugg i hamnen och snart har sju år gått och han kan inte längre se Mollys ansikte framför sig. Ett påstående han senare i filmen ska ta tillbaka, då bilden tycks för evigt inristat i hans innersta.
Givetvis leker den stilistiskt fascinerande filmen på ett djupare plan med kolonialismen och dess excentriska företrädare.
Det är något irriterande över Edwards beslutsamhet att inte ta sitt ansvar – och givetvis leker den stilistiskt fascinerande filmen på ett djupare plan med kolonialismen och dess excentriska företrädare.
Edward tycks inte ha några moraliska betänkligheter överhuvudtaget. Så fort Molly är i antågande lägger han benen på ryggen och tar första bästa tåg, båt eller åsna mot nya mål i fjärran länder.
Från Rangoon går färden till Singapore. Molly, fast besluten att hitta och konfrontera sin fästman, skickar telegram om att hon är ”på väg”.
Genast löser Edward biljett till nästa avlägsna destination, och när tåget råkar ut för en olycka och välter mitt i djungeln tar han sig ensam vidare till fots – för att så småningom hamna i Bangkok och därefter färdas med fiskebåt till Saigon.
Vad som fascinerar med ”Grand tour” är det mångbottnade berättandet som accentueras av bilder lagrade på varandra i vissa av de närmast smärtsamt vackra svart-vita scenerna. Här varvas romantisk drama med feberdrömmar, bohemiskt rumlande och dock- och skuggteater från olika trakter. Under ett besök på ett kloster hos japanska Komuso-munkar får den självcentrerade Edward visdomsord på vägen innan han blir hittad av säkerhetspolis och utkörd ur landet.
Regissören varvar melankoli med en stor dos charm och säger sig ha blivit inspirerad av ett stycke i en roman av William Somerset Maugham, närmare bestämt ”Herrn i rökrummet: en berättelse om en resa från Rangoon till Haiphong”.
Mollys syn på saken får vi tack och lov också – under filmens andra hälft. Även hon ger sig ut på en strapatsrik resa och slutscenen är så vacker, magnifik och ovanlig på en filmduk att den blir rent episk.
Titta också på:
”Hundra år av ensamhet” (Alex García López och Laura Mora Ortega, Netflix, 2024)
”The artist” (Michel Hazanavicius, 2011)
”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” (Felix Herngren, 2013)
