Magnus von Horns nya svartvita och Oscarsnominerade drama ”Flickan med nålen” utspelas inledningsvis i en misär som för tankarna till både Charles Dickens ”Oliver Twist” och Jack Londons reportagebok ”Avgrundens folk”. Nu är platsen dock inte England utan Köpenhamn och tiden första världskriget som närmar sig sitt slut och sedan vidare en bit in i 1919.
Allra först ett suggestivt montage bestående av ansikten som flimrar förbi på filmduken. Ansiktena är olyckliga, hotfulla, apatiska, vanställda. Kompositören Frederikke Hoffmeier, som är mer känd under sitt artistnamn Puce Mary, kreerar en industrignissel-ljudbild som strider mot alla filmmusikkonventioner, men hon bidrar onekligen till att öka suggestionskraften.
Filmen är inspirerad av, snarare än strikt baserad på, verkliga händelser. Det betyder att von Horn, som författat manuset tillsammans med Line Langebek Knudsen, kan ta sig en del friheter, men det som kommer att utvecklas till att bli filmens viktigaste ämne är väl faktaunderbyggt. Jag såg ”Flickan med nålen” på årets Göteborgs filmfestival, tillsammans med en massa andra filmer, och var inte särskilt påläst. Då kom historiens oväntade vändning verkligen väldigt oväntat.
Det är väldigt mycket som är väldigt bra i den här filmen.
I den första scenen blir Karoline (Vic Carmen Sonne), som totaldominerar filmens första timme, vräkt från sin lägenhet och tvingas flytta till värsta kyffet. Hennes make Peter har inte hörts av på över ett år och förmodas vara död, men utan en dödsattest är det inte aktuellt med någon änkepension.
Karoline har i alla fall ett slitsamt, och dåligt betalt, jobb som sömmerska på Kitzer syfabrik. Plötsligt ser hon en ljusning i sin villrådiga tillvaro när fabriksdirektören Jørgen (Joachim Fjelstrup) fattar tycke för henne, klasskillnader till trots. Karoline börjar drömma om en framtid som lyckligt gift med en stormrik man. Då visar det sig att Karolines make Peter (Besir Zeciri) är vid liv. Han har upplevt första världskrigets fasor och är helt förändrad både psykiskt och fysiskt. Samtidigt förstår Karoline att hon är gravid.
Filmens yttre handling är relativt rak, det är presentationen som gör att ”Flickan med nålen” sticker ut. Magnus von Horn använder sig gärna av en bildestetik inte olik Carl Dreyers i stumfilmsklassikern ”En kvinnas martyrium” (1928). I ”Flickan med nålen” finns inslag av surrealism, expressionism, gotisk skräck och tydliga influenser från David Lynch, i synnerhet Lynchs lätt bisarra drama ”Elefantmannen”.
I filmen finns det inslag av surrealism, expressionism, gotisk skräck och tydliga influenser från David Lynch, i synnerhet Lynchs lätt bisarra drama ”Elefantmannen”.
I en fasansfull scen från ett badhus försöker Karoline, med hjälp av en lång nål, abortera sitt foster. Upp som en räddande ängel dyker den godhjärtade Dagmar (Trine Dyrholm) och förklarar att det finns andra alternativ. Om Karoline föder sitt barn ska Dagmar se till att bäbisen blir adopterad av en välbärgad familj. Detta är inget som Dagmar gör gratis. Efter det tar ”Flickan med nålen” en ny riktning.
Det är väldigt mycket som är väldigt bra i den här filmen. Med självförtroendet på topp gör von Horn lite som han vill. Till exempel väljer han utöver svartvitt ett normalbildformat från förr. Trine Dyrholm är alltid bra, men i rollen som Dagmar visar hon mästarklass när vi börjar förstå att kvinnan som, utöver en godisbutik, driver en illegal adoptionsbyrå kanske inte är alldeles sympatisk trots allt.
Ett par invändningar har jag. Det tar alldeles för lång tid för Dyrholm att få ett stort utrymme i filmen. Slutet må vara verklighetsförankrat, men känns ändå som något av en kompromiss, som om regissören plötsligt kommit på att biopubliken inte ska behöva lämna salongen genomdeppiga.
Titta också på:
”Oliver Twist” (David Lean, 1948)
”Elefantmannen” (David Lynch, 1980)
”Vera Drake” (Mike Leigh, 2004)
