Det började så oskyldigt med ett vykort jag hittade i en boklåda. En till synes realistisk målning av en kvinna i profil, med huvudet och ansiktet obehagligt insvept i en matta av hår. Motivet hade inte skämts för sig på en surrealistutställning. Men kortet var en reproduktion av en tjeckoslovakisk filmaffisch för Robert Bressons ”En ljuv kvinna” från 1969.
Tjugo år senare har jag inga tomma väggar kvar.
Gamla filmaffischer har länge kostat skjortan. När Nicolas Cage 2009 sålde sin samling fick han tre miljoner för Bela Lugosis ”Dracula” (1931). Lika mycket som man får betala för Heinz Schulz-Neudamms art deco-illustration till Fritz Langs ”Metropolis” (1927).
Men på senare år har inte bara det äldsta dragit i väg. På Heritage, världens största auktionsverk för samlarprylar, kostar i skrivande stund en reklambild från ”Rymdimperiet slår tillbaka” (1980) 200 000 kronor. Delvis förklaras det med att en generation uppvuxen på 80- och 90-talen har råd att samla sin barndom. (I vintras såldes ett Pokémonkort för 155 miljoner).
Esteten kan knappast vända sig till nya filmaffischer. De är bara ett kvitto på hur lite Hollywood bryr sig
Men svaret på varför priset för filmaffischer har börjat ticka uppåt – och att en samling just nu ligger under klubban på Bukowskis – ligger också i att ingen längre har bokhyllor, filmer eller skivor som täcker väggarna. Och att många har tröttnat på alternativen. Saga Cavallin beskrev nyligen den Gallerixkonst av posters som uppstod i tomrummet som ”abstrakta blommönster, kvinnosilhuetter eller dukade bord som ger en vag förnimmelse av Matisse” (11/4 DN).
Esteten kan knappast vända sig till nya filmaffischer. De är bara ett kvitto på hur lite Hollywood bryr sig. Storfilmstrailern kan ha en budget som motsvarar Bruneis BNP, men uppdraget för postern läggs ändå ut på en Photoshopanalfabetisk praktikant med instruktionen ”filmstjärna plus explosion” eller ”Darth Vader i motljus”.
Efter att ha kastat mig ner i det kaninhål som tjeckoslovakiska filmaffischer från kommuniståren visade sig vara, förstod jag att man helt vände det här konceptet ryggen. Det statliga bolag som distribuerade film utgick från en inhemsk designtradition, och gav illustratörer och konstnärer fria händer (det hjälpte att Hollywood svårligen kunde lägga sig i). Dessa såg i sin tur chansen att smuggla ut motiv och budskap i ett offentligt rum som var fullt av censur och tabun. Man vände sig till surrealism, fantasi och abstraktion – och noll filmstjärnor.
Jag knyter dagligen skorna under Jiří Šalamouns affisch till Ingmar Bergmans ”Skammen”
Vissa konstnärer, som den Olga Poláčková-Vyleťalová som stod bakom Bresson-affischen, arbetade med en distinkt stil. Det gav hennes affischer en estetik som i dag gör att de hänger samman perfekt i mitt vardagsrum (trots att jag inte har sett en enda av de sovjetiska och bulgariska filmerna). Andra var utmärkta grafiker; Zdeněk Ziegler fångar Steven Spielbergs ”Hajen” (1975) genom en uppklippt haj och några stänk rött.
Ett annat nöje är att försöka avkoda vad konstnären egentligen såg i filmen. Jag knyter dagligen skorna under Jiří Šalamouns affisch till Ingmar Bergmans ”Skammen” (1968) och fattar ingenting av hans tecknade flugor i en tändsticksask. I köket har jag den mer uppenbara men briljanta ”Gissa vem som kommer på middag?” (1967) – där Karel Vaca har klistrat in fotografiet av en tom tallrik mot knallröd bakgrund.
Efter prisökningar på många hundra procent om året är det inte längre loppisar, utan internationella auktionshus som säljer mina favoriter
Fördelen med de tjeckiska affischerna, i alla fall för min plånbok, var att de länge skymdes av sina mer kända polska kusiner. Där hade priserna (som för Edward Lutczyns underbara ”Rocky”) dragit i väg uppåt tiotusenlappen medan man fortfarande kunde köpa de tjeckiska för några hundralappar.
Så är det inte längre. Efter prisökningar på många hundra procent om året är det inte längre loppisar, utan internationella auktionshus som säljer mina favoriter.
Å andra sidan. Jag har ju inga väggar kvar – och de jag har är världens snyggaste pensionsfond.
