Den 13 mars är det 25 år sedan rockbandet Kent albumdebuterade. Det firas med en numrerad och limiterad jubileumsutgåva på silverfärgad vinyl. 1500 exemplar finns tillgängliga och hos en av näthandlarna får jag veta att man får köpa max tre stycken per person. Vem skulle ens komma på den helt förryckta idén att köpa fler?
Hur som helst. Ett tydligare bevis på att Kent är stendöda går inte att hitta. Silverfärgade jubileumsvinyler är motsvarigheten till rockmusikens seans. Fansen flockas runt Stigbergstorget för att samlas inne på Bengans och betala 269 kronor för en inplastad hälsning från andra sidan.
Hos mig är det snarare någonting som går sönder när Kent släpper gammal musik i ny färg. De ska inte hålla på med dylikt. Kent var alldeles för stringenta för det.
Det är också därför de aldrig någonsin ska komma tillbaka. För att en återförening är det mest okentiga jag kan tänka mig. Kent är inte Genesis. Kent är inte Kiss. Återföreningar är sådant som The Ark kan hålla på med. Jag vill inte se Jocke Berg tigga allsång från en publik i Trädgårdsföreningen upptagen med att kolla mobilen för att inte missa parkeringstiden för sina el-SUVar.
Kent var dessutom alldeles för bra för att släpa sitt eget kadaver genom nostalgins stinkande sankmarker. Man var ett band av sin tid. Den perfekta summan av oss nyckelbarn från 70-talets skolgårdar. Som läste böcker och spelade boll på grusplaner. Som hade att välja på hårdrock eller synt och som så småningom såg världen öppna sig innan vi fick välbetalda jobb och gjorde bostadskarriär. Kents första skivor lät bäst i kompakta Hitachi-spelare i trånga studentrum medan de senare skivorna lät fantastiskt i dyra bilstereos. Det är förstås ingen slump.
Att kentarna stängde ned och drog sig undan var helt logiskt. De tillhör den första och sista generationen där mättnaden på framgång manifesteras med downsizing och en längtan efter ett enklare och mindre inrutat liv. Allt det där finns i låtarna. Det är bara att lyssna.
Men. Kent var ju ett fantastiskt band. Musiken en livräddare för många. Kent gjorde musik som kändes. Som kunde bära oss men som också kunde göra ont. Den var till och med viktig i ett större sammanhang under åren när Sverige gick från skinnskallar som slog sönder folk i Gamla stan till fascister i kostym. Inte minst Jocke Bergs texter satte upp en spegel för oss alla att rannsaka oss själva i.
Men allting har sin tid. Kent var klara. Finalen i Tele 2 arena i december 2016 var perfekt planerad, klanderfritt genomförd. Det var sorgligt men samtidigt också skönt för när man kom dit för den allra sista kvällen var det liksom redan över.
Kent var en ficka i tiden. Ett andningshål som blev landets största rockband. Kanske det sista rockbandet. Som satte en osedvanligt vacker och tydlig punkt för sig självt. Låt den stå.
