Malte Perssons dikt ”Anteckningar om bekännelselyriken” inleds med en fråga: ”Att associera brist på form/ med uppriktighet –/ ett misstag eller ej?”. Poeten konstaterar att en okonstlad direkthet inte är konst per se men att den kan berika konsten, om den används på ett medvetet vis.
Dikten resonerar vidare över förhållandet mellan innehåll och form. Malte Persson slår fast att rätten till en ointressant form ”dock konstant måste intjänas/ genom ett intressant innehåll/ på ett sätt som blir ett problem:/ utan förnyelse av formen/ blir varje erfarenhet förbrukad/ så snart den har beskrivits.”
Jag har tänkt på denna dikt då och då sedan jag först läste den i ”Till dikten” (2018) för sju år sedan. Den ringar effektivt in bekymret med delar av den samtida, svenska poesin. Framför allt diktdebuter har de senaste åren handlat om svåra erfarenheter i diktjagens liv: anhöriga som dör, krig och flykt, upplevelser av förtryck, sjukdom och så vidare.
Varför kallar förlaget det för dikt? Kanske just på grund av de svåra erfarenheter boken skildrar
För att nämna ett uppmärksammat exempel från i fjol: Caroline Ringskog Ferrada-Nolis ”Den förlorade sonen” börjar med ett missfall och slutar med en skilsmässa, via minnen av en brors död. Boken består inte av enskilda dikter eller bilder utan av en berättelse, som dock saknar romanens fyllighet. De 126 sidorna tar mindre än en halvtimme att läsa och kräver inte någon särskild koncentration.
Varför kallar förlaget det för dikt? Kanske just på grund av de svåra erfarenheter boken skildrar. Tanken slår mig när jag läser Eirik Vassenden långa essä ”Den nye romanen”, publicerad i tidsskriften Vagant. Eirik Vassenden är professor i nordisk litteratur vid Universitetet i Bergen och tar sig alltså an frågan från ett norskt perspektiv.
Utvecklingen han beskriver är dock giltig även för Sverige: samtidspoesin håller på att bli en verklighetslitterär, berättande genre med en enkel, oreflekterad form. Vad skiljer den från den likaledes verklighetslitterära romanen? Eirik Vassenden visar hur den senare i alla fall inledningsvis utgjorde ett brott med den postmoderna upplevelsen av brist på autenticitet. Hos författare som Karl Ove Knausgård fick det starka, identifierbara jaget ersätta fiktionen, eftersom fiktionen redan var över allt.
Här får de svåra erfarenheterna författaren att skifta form från poesi till prosa
I poesin fanns däremot inget tydligt fiktionskontrakt att bryta med. Avståndet mellan författare och jag är i lyriken traditionellt sett kort. Därmed förlorar framhävandet av jaget sitt element av uppror och konfrontation när det används i dikt. Den expressiva jagpoesin blir bara ännu ett uttryck för samtidens standardiserade subjektivitet, enligt Eirik Vassenden. De bekännande poeterna skriver med, snarare än mot, sin tid.
Essän får mig att tänka på ett underbart undantag: Katarina Frostensons ”K” (2019) som skildrar tiden för hennes uteslutning ur Svenska Akademien och rättegången mot hennes make Jean-Claude Arnault. Här får de svåra erfarenheterna författaren att skifta form från poesi till prosa.
Det är dock inte prosa som är rak och direkt. Tvärtom skriver jaget redan på första sidan att hon har svårt att minnas och förstå handlingar: utsträckta rörelser i tid, intriger. ”Och om man älskar stunden, bara den; ögonblicket? Ja, då –”
Även som prosaist förblir hon poet. Det ger texten en motsträvighet och dynamik, som ju också svarar mot diktjagets plågsamma och sammansatta situation. Erfarenheten framstår inte längre som uttömbar.
