Att Sverigedemokraterna i Kalmar, med Jonathan Sager i spetsen, beskriver Drag Queen Story Hours, som erbjudit högläsning för barn på svenska bibliotek, som ”perverst” och ”motbjudande” är tyvärr föga förvånande. Sverigedemokraterna är nämligen en del av en högerextrem miljö där HBTQ länge setts som en lika betydande fiende mot sitt politiska projekt som exempelvis invandring. Det är tyvärr inte heller förvånande att företrädare från Sverigedemokraterna nu meddelat att man kommer ”kartlägga allt opassande material” på bibliotek med mål att möjliggöra en utrensning av det material som partiet inte anser vara önskvärt. Partiets auktoritära strävanden gör sig ständigt påminda. Att partiet nu har vuxit sig stort och är Sveriges kanske mest inflytelserika, på såväl lokal som nationell nivå, har ändrat föga.
Hotar att förbjuda
Tyvärr blottlägger också Sverigedemokraternas censursträvanden mot biblioteken ett hyckleri från svenska debattörer, i synnerhet de på högerkanten, som tidigare profilerat sig i yttrandefrihetsdebatten – inte minst gällande barnkultur. När Sverigedemokrater nu hotar kartlägga och förbjuda det material som man själva anser vara oönskat så ekar det tyst från de opinionsbildare som tidigare sagt sig vilja främja yttrandefriheten samt motverka censur och politisk klåfingrighet. Var är protesterna från de ”yttrandefrihetskämpar” som tidigare högljutt protesterade över inskränkningar i barnlitteraturen? Handlade det aldrig om kampen för yttrandefrihet och motstånd mot censur?
Många minns kanske censurdebatten som gick het i Sverige 2012. Då ropade högerdebattörer om ”censur!” på grund av att vissa bibliotek hade flyttat Tintin i Kongo (som innehåller grova rasistiska stereotyper och gestaltningar) från barn- till vuxenavdelningar. Samma debatt har de senaste tio åren återkommit gång på gång där exempelvis ett moderniserat språkbruk i Pippi, där DN:s Bokförlag tillsammans med Astrid Lindgrens familj valt att byta ut n-ordet. Ett annat exempel är de högljudda protesterna när Disney plockat bort stereotypa gestaltningar av svarta och judar från Kalles Jul. Tystare var det när SVT, även detta i Kalles Jul, klippte bort en scen där Långben sticker in sin gaffel i ett eluttag, trots att klippningen skapade en logisk lucka i handlingen, då vi inte får reda på hur Musses majskolv kunde förvandlas till popcorn. Av någon anledning är det alltid just bortklippt rasism som engagerar i den så kallade yttrandefrihetsdebatten.
Ett annat exempel är de högljudda protesterna när Disney plockat bort stereotypa gestaltningar av svarta och judar från Kalles Jul
Vad vi ser är någonting som vi länge kunnat misstänka. Högerdebattörers kamp mot ”censur” inom barnkulturen förefaller snarast ha handlat om strategier för att flytta fram de egna positionerna samtidigt som man själva kunnat gestalta sig själva som underdogs i vad de själva upplever som ett kulturkrig mot vänstern och progressiva. Här är barnkulturen blott en av flera frontlinjer. Tyvärr visar exemplet med Drag Queen Story Hour att man kan ta till såväl hot som politisk censur i kampen om kulturen.
Victor Pressfeldt, doktorand i historia
