Donald Trump. Mina första förnimmelser av honom är väl sisådär. Han framstod inte som särskilt sympatisk i sin realityshow The Apprentice. Stilen på inredningen i hans hem, Trump Tower var klassisk Dictator Chic. Ungefär som i Saddam Husseins palats. Guld överallt, marmor, fejkade romerska pelare, leopardmönstrat (kanske riktiga leopardhudar, vem vet), kristall och den här låga färgtemperaturen som verkar så poppis hos grabbar i skumma länder med absolut makt. Ungefär likadant som det ser ut hemma hos Ramzan Kadyrov. Nej, jag har inte varit där men följer karln i sociala medier med skräckblandad förtjusning.
En gång blev Donald Trump prankad av Sasha Baron Cohen som sökte kapital till de allra sämsta affärsidéer man kan föreställa sig, då i rollen som Ali G. Donald framstod inte som en skön kille. Han begrep inte att det hela var ett skämt utan blev sur i stället.
Spritt språngande galen
Jag har genom åren inte tänkt på Donald så mycket. Började tänka desto mer på honom ungefär när alla andra också gjorde det, alltså när det vankades presidentval i USA 2016. Att Donald visste hur en medieslipsten ska dras blev med ens ganska uppenbart. Polarisering vill ni ha, kära landsmän och polarisering ska ni få. Många trodde att karln var spritt språngande galen. En loose cannon. Men nej, han fattade bara att redaktionellt innehåll är gratis medan annonsering kostar många sköna miljarder dollar. Ju mer raljant man uttrycker sig desto mer genomslag får man. I en amerikansk presidentvalskampanj är uppmärksamhet allt.
Folk trodde inte sina ögon eller öron. Han sa ju helt förfärliga saker, som alla fick globalt genomslag. Ska denne raljante, mentalsjuke pajas, med floppig toupé och märklig underlagskräm i orange ton bli politiker? Nä, tänkte folk. Not gonna happen. Can’t happen. Men innerst inne var de inte så säkra. Att Donald är en naturkraft, stark som en oxe, enligt egen utsago ett stabilt geni och en person som gör allt på sitt eget sätt, var uppenbart även för ”Never Trump”-aktivisterna.
Och nog fasen hände det. Han tog sig genom primärvalen. Till exakt allas (förutom de som röstat på honom) panik och förskräckelse. Själv hade jag bettat ett par tusingar på att han skulle bli republikansk presidentkandidat, på ren intuition. För att jag såg att detta var något som världen, läs USA, behövde just då. En antietablissemangs-miljardär som skulle dränera deep state-träsket i Washington. Avslöja och spränga kotterierna, ställa allt på sin spets. Förklara krig mot maktordningen. Jag vann 16 gånger pengarna och ångrar djupt att jag inte satsade mer deg.
White trash
Hans motståndare Hillary Clinton kallade från sitt gyllene makttorn Trumps potentiella väljare för ”deplorables”, alltså white trash ungefär. Skräp. Untermensch. Det skulle hon inte ha gjort. Ingen gillar en tidigare First Lady och dessutom utrikesminister som talar von oben till, och om, folket,
Den där påhittade ryska skandalen med kissorgier på hotellrum och den ena tokigheten efter den andra som visade sig vara hittepå var ingen vidare strategi heller.
Affärsmannen, fastighetsmagnaten, han helt utan manners som inte alls kunde föra sig i bildade sällskap vann mot etablissemangets kandidat. Han blev den 45:e presidenten av Amerikas Förenta Stater.
De som kallats deplorables kände sig revanscherade. De övriga kände helt andra saker. Hysteri, ogrundad panik, personlig kränkning och förlorad livslust. Folk grät, gapade, skrek, protesterade och gud vet vad.
I Sverige, där jag då bor, och där folks åsikter om amerikansk politik i allmänhet och om Trump i synnerhet saknar all relevans, vett och sans blev folk topp tunnor bananas, som förryckta. Valresultatet handlade tydligen om dem personligen. De blev kränkta, kände sig förringade och väldigt, väldigt oroliga för sin egen framtid. I ett land långt bort, på andra sidan Atlanten.
I Sverige, där jag då bor, och där folks åsikter om amerikansk politik i allmänhet och om Trump i synnerhet saknar all relevans, vett och sans blev folk topp tunnor bananas, som förryckta
Jag var i den vevan gäst på en flott dammiddag med idel kultur- och affärsdamer. Toppskiktet av tantträsket. Två av de närvarande kvinnorna meddelande att de bestämt sig för att protestera mot Trump genom att delta i en kvinnomarsch några dagar senare.
Möjligen är jag född konträr. Kan inte låta bli att tycka tvärtom då tillfälle ges. En läggning, helt enkelt. Hursomhelst frågade jag damerna om de trodde att deras deltagande protestmarschen skulle generera önskad effekt?
Tänkte de månne att tillträdande President Trump skulle få så dåligt samvete, nu när de här trevliga kvinnorna skulle ut i det ruskiga novembervädret, några av dem kanske i egenhändigt stickade muttmössor, på grund av honom? Att hans överjag skulle meddela honom att nej, så här kan vi inte ha det. De här kvinnorna är ju uppenbart jätteledsna så jag kanske skiter i att jag precis valts till världens mäktigaste person och struntar i hela den här presidentgrejen.
Lämnade tillställningen
När jag lite skämtsamt påpekade det absolut futila i att hetsa upp sig och bli låtsasemotionell över något som man absolut inte kan påverka blev stämningen vid bordet inte alls så uppsluppen som jag hade hoppats. Vi förenades inte i ett gemensamt skratt om det absurda i det hela. Tvärtom. De två tantalororna i fråga blev så indignerade att de helt sonika reste sig från middagsbordet och lämnade tillställningen.
Trump blev dagligen omskriven i världsmedia. Orange Man bad kallade man honom. Han var under sin mandatperiod den i särklass mest mobbade, beljugna, konspirerade emot, medvetet missförstådda, hånade, motarbetade, juridiskt förföljda och hatade människan på jorden. Det är ingen värdering utan ett faktum. Han diagnostiserades i pressen som mentalsjuk, narcissist, psykopat av lekmän som aldrig träffat honom.
Men han klarade det. Han vände det till sin fördel. För att han är ett medialt geni. Fullständigt rationell och medveten om vartenda ord han säger och vad det får för effekt. En domptör av världsklass. En enkel PR-dam som jag kan bara stå och titta på med halvöppen mun, full av beundran. This is how you play the media game, suckers.
Så kom tv-serien The Handmaids Tale baserad på Margret Atwoods roman med samma namn. Margret hade alltså INTE skrivit boken med Donald Trump i åtanke. Den är skriven 1985 så liksom hallå. Den handlar om en fundamentalistisk religiös dystopisk värld av terror.
Religiösa fundamentalister
Den hade kunnat utspela sig i ett amerikanskt sammanhang där kalvinistiska fanatiker hade gått bananas på ett sätt som religiösa fundamentalister ofta gör. Avrättningar för apostasi, kroppsstympningar, angiveri, rigida hierarkier och tortyr. Men just där och då när Trump (som med all säkerhet är ateist och bara låtsas vara lite troende ibland för att det krävs av en amerikansk president, av hävd) skulle få för sig att införa ett sådant samhälle var så långsökt att inte ens där pepparn växer kunde man hitta ett korn av sannolikhet till detta.
Men medieeliten var förfärad. Hollywood också. Trots att deras egna liv var identiska med hur de varit under Obamas administration. Kändisarna ägnade sig åt ohämmat känslomässigt läckage med tillhörande krokodiltårar, en tävling om vem som var godast och mest emot Trump. De var som förryckta; medierna, kulturkoftorna och skådisarna, artisterna, i sin lilla godhetsallians. Detta är Trumps America, precis som i Handmaids Tale, sa de. Eller kanske skrek och grät en skvätt.
Jag tyckte serien var jobbig att titta på. Mest för att våldet var för grafisk. men mina tankar gick knappast till Boston utan snarare till Teheran och Kabul. Där är livet ungefär som i Handmaids Tale. Även detta försökte jag ta upp till diskussion med intellektuella vänner. Kom igen, sa jag. Det här är en skildring av fanatisk islamism. Många blev arga. Vissa ville inte vara kompis med mig längre. Men såna kompisar vill man inte ha ändå. Bättre att skaffa nya, coolare vänner.
Drabbades av krämpor
Åren gick, Trump torskade 2020 och sen surade han i ett par år. Så började det dra ihop sig till detta val. Återigen trodde absolut ingen i hela världen att vår Donald bli republikanernas kandidat. Åh, den här trevliga, vettiga DeSantis är ju så bra! Han kan få partiet att verka anständigt igen. Hmmm, visst. Gick inget vidare för herr Ron. Han fick se sig besegrad av you know who.
Biden blev äldre och drabbades av den typen av krämpor som kommer att drabba oss alla någon gång. I kulisserna väntade Kamala Harris som en krokodil. Folk visste knappt vem hon var. Någon politisk vision hade hon aldrig uttryckt. Hon skulle sköta gränsen mot Mexiko men hade liksom inte pallat åka dit en enda gång under fyra år. Han sa att hon var The Candidate for Change. Förändring från vad? Sig själv och sin egen administration?
Demokraterna förlorade på sitt lömska sätt att utse Harris till kandidat utan primärval samt på associationen med demonstrationerna mot Israel. Jag säger inte ”för Palestina” för det handlade inte om det. Bara om att skapa kaos. De allra flesta människor gillar inte kaos och blir illa berörda av skrikande, aggressiva, maskerade folkmassor med megafoner och rökraketer. Kamala blev ett med demonstranterna. Big mistake.
Medial ompositionering
Demokraterna är kända för att bedriva usel utrikespolitik. Bidenadministrationen är inget undantag. Vilken soppa! WWIII-vibbar, hot om kärnvapen och Armageddonstämning.
Trump lovar fred och ordning. Han har gjort en medial ompositionering sen 2020. En jävligt begåvad sådan om ni frågar mig. Fullständigt kalkylerad, inte ett dugg impulsiv eller ogenomtänkt. 2016 ville folk ha polarisering. 2024 vill de ha stabilitet, fred och välstånd. Trump har förändrats. Bytt image och blivit en humoristisk mysfarbror. Han steker pommes frites på McD, spelar seriös golf med sin gulliga sondotter, driver med sig själv om sin orangea foundation och berättar att Melania tycker han ser tjock ut i tv.
Visst, han säger fortfarande knasiga, provocerande saker (han vet själv att de är knasiga) för den mediala uppmärksamhetens skull. Men han är förändrad. Kanske har mordförsöken förändrat honom. Kanske, eller helt säkert, är han jäkligt intelligent, uppmärksam och intuitiv och vet precis vad han gör. Han är sugen på att ordna fred. Det är hans våta dröm. Mellan Ryssland och Ukraina och i Mellanöstern. Han lyckades ju nästan med Abraham Accords och han kommer fortsätta där han slutade.
Flexibel förhandlare
I en oförutsägbar värld där ingen litar på någon och fullständigt livsfarliga allianser mellan skogstokiga länder uppstår behöver vi en stark kille som chef för världens främsta supermakt. Lite oberäknelig själv, en fräck, flexibel förhandlare. En charmör och avväpnande skämtare. Allt på en gång. Säkert machiavellisk, som alla ledare. Förbannad kan han också bli om det behövs. Peace through strength. Inte byråkratisk räddhågsenhet.
Ge karln en chans. Släpp det emotionella och irrationella, allt det knas som utgör ”Trump Derangement Syndrome”.
He is Donald Dove of Peace – Amerikas Förenta Staters 47:e president. God bless!
Dominika Peczynski, pr-konsult, författare och artist
