Bland äldre göteborgare heter det Slottsskogen, medan många yngre säger Slottis. Så är det. Men det är ändå märkligt hur en sådan här språklig detalj kan väcka så mycket känslor.
Slottis är förstås en vardaglig och familjär variant, lite som ett smeknamn. Den som använder den beteckningen markerar en relation till parken. Det är lite som att kalla Bo för Bosse, Jan för Janne eller Katarina för Kattis.
Kruxet är att många av oss har en nära relation till Slottsskogen. Jag hör till dem som åkt skidor nerför Bragebacken, åkt skridskor på Stora Dammen och druckit varm saft på Vita Bandet. Med sådana erfarenheter i det språkliga bagaget vet man att parken heter Slottsskogen. Hade det funnits ett alternativt familjärt namn, så hade vi naturligtvis känt till det. Så tycker vi nog, rätt många.
Vi kan ta ett snarlikt exempel. Nedanför Kungsladugårdsskolan finns en damm som kallas Plaskis. Det är den beteckning som brukar användas i GP, även om en del av oss äldre snarare skulle säga Plaskedammen. Jag reagerar emellertid inte alls på samma sätt på Plaskis som på Slottis. Skälet är förstås att jag inte har en personlig relation till dammen. Varken jag eller mina barn har plaskat där. Andra har naturligtvis andra erfarenheter och därför starkare känslor inför namnet Plaskis.
Språkligt sett borde Slottis och Plaskis vara parallella, två vardagliga namn bildade med ändelsen -is. Den här ändelsen har i sig en intressant historia.
Ordbildningar med -is började sprida sig i Sverige på 1800-talet. Bakgrunden är ”läroverksslang”. Eleverna läste latin (fler då än nu) och -is är en vanlig latinsk ändelse. En del tyckte att det var kul att hitta på egna ord på -is, och så spred det sig, och ändelsen sprider sig fortfarande, även om kopplingen till latin sedan länge är borta.
Några ord från 1800-talet: dekis (1881), bakis (1886), lantis (1890), kompis (1892) och tjockis (1897). Kondis är belagt i betydelsen ’konditori’ 1897 och i betydelsen ’kondition’ 1949.
Årtalen anger förstabelägg, alltså första gången man noterat dem i skriven text. Eftersom de här orden är vardagliga och informella, kan vi utgå från att de använts i tal tidigare, förmodligen långt tidigare.
Rudis ’okunnig’ är belagt redan 1830, men det är ett latinskt lånord, ingen svensk ordbildning. Detsamma gäller gratis belagt 1850.
De andra orden är skapade utifrån svenska ord med tillägg av ändelsen -is. På 1950-talet bildades ordet dagis från daghem. Sedan kom friti(d)s och nattis. När mönstret väl etablerats, kan man fylla på med fler ord inom samma betydelsesfär.
Fjortisar för 14-åringar och fjärris för fjärrkontroll hör till de mer sentida tillskotten. I dag finns det några hundra ord på -is. Långt ifrån alla har tagit sig fram till ordböckerna.
Det började som ett kul påhitt bland gymnasister på 1800-talet och blev ett etablerat ordbildningsmönster i den vardagliga svenskan.
I dag har vi Slottis och Plaskis. Snart får vi nog fler is-namn på platser i stan. Vi kanske redan har det.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska
