Att den svenska skolans kunskapsresultat sjunkit i internationella mätningar är ett faktum liksom att detta till stor del hänger ihop med en ökande segregering såväl inom som mellan skolor. Vi har ett växande kunskapsgap mellan olika grupper av elever. Detta är det huvudsakliga motivet bakom den tillsatta läroplansutredning som lämnat förslag till nya läroplaner i vår.
Med tanke på att det nu gått nästan två decennier sedan Jan Björklund tillträdde som skolminister och rivstartade reformeringen av skolan för att återupprätta en kunskapsskola, hade det varit rimligt om utredningen fått i uppdrag att reflektera över varför Björklunds kunskapsskola inte verkar ”leverera”.
I stället fortsätter retoriken som om ingenting hänt. Fast nu är det inte längre ”flumskolan” som ska avskaffas (den presterade ju trots allt bättre än Björklunds kunskapsskola) utan en påstådd skadlig kunskapssyn. I stället för att rikta sökljuset mot skolpolitiska reformer innehåller direktiven en beställning om en ny kunskapssyn: ”med en mer faktabaserad kunskapssyn blir det också tydligt att kunskap inte bör betraktas som något relativt eller subjektivt utan grundar sig på den bästa tillgängliga kunskapen inom området, utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet”.
I Läroplansutredningens betänkande ”Kunskap för alla” (SOU 2025:19) ägnas mycket utrymme åt att ta avstånd från vad som påstås vara en subjektivistisk och relativistisk kunskapssyn där läraren snarare handleder elevernas kunskapssökande än undervisar. Det är en grov vantolkning av den text som utredningen hänvisar till (”Skola för bildning”, SOU 1992:94) som snarare speglar dessa debattörers föreställningar än vad som står i texten.
Det är en märklig syn på lärande som kommer till uttryck. Också små barn som lär sig skilja mellan vad som är en hund och vad som är en katt måste ägna sig åt någon form av analys.
Betydligt mindre utrymme ägnas åt att föra fram vad denna nya ”faktabaserade” kunskapssyn som ska rädda den svenska skolan, innebär. Utan argumentation fastslås att kunskapen ska vara fast och beständig. Vidare att undervisningen framförallt ska fokusera på fakta-kunskaper. Först när eleven har fått tillräckligt med faktakunskaper kan det bli aktuellt med kognitiva aktiviteter som att analysera, värdera och dra slutsatser. Det är en märklig syn på lärande som kommer till uttryck. Också små barn som lär sig skilja mellan vad som är en hund och vad som är en katt måste ägna sig åt någon form av analys.
Trots att hela betänkandet präglas av en retorik om att allt som görs i skolan ska ha en forskningsgrund drivs dessa ”fakta-först” pedagogiska tankegångar som en självklarhet snarare än med hänvisning till forskning.
Betänkandet ”Kunskap för alla” tar alltså spjärn mot betänkandet ”Skola för bildning” från 1992. I den senare fanns en strävan att höja kunskapsambitionen för den obligatoriska skolan genom att tala om bildning, det vill säga ge eleverna möjlighet att erövra kunskaper i djupare mening och därmed utvecklas som människor.
Krävs pedagogisk insats
Även om man i undervisningen arbetar med objektiva kunskaper innebär det pedagogiska arbetet ett arbete med elevernas subjektiva tillägnande av dessa. Om man inte har klart för sig skillnaden mellan den objektiva kunskap som ska förmedlas och det subjektiva tillägnandet av denna kunskap uppstår vanföreställningen om en subjektivistisk och relativistisk kunskapssyn.
Dessvärre har utvecklingen inte gått åt det bildningshåll som var visionen i ”Skola för bildning”. New public management-skolans fokus på resultatstyrning, också av elevernas lärande, är en faktor som bidragit till att driva skolan i en annan riktning.
Därför är det nödvändigt med en ”återställare” som ju läroplansförslaget i stora stycken är, det vill säga att tydligt peka ut det innehåll som undervisningen ska behandla. Men det finns ingen motsättning mellan skolans kunskapsförmedlande uppgift och den syn på kunskap som formulerades i samband med 1994 års läroplansreform.
Däremot finns det en motsättning mellan elevernas bildningsmöjligheter och den ytliga och okunniga kunskapssyn som förs fram i betänkandet ”kunskap för alla”.
Håkan Wiclander, ordförande Idéburna Skolors Riksförbund (ISR)
Ingrid Carlgren, professor emerita pedagogik, styrelseledamot (ISR)
