Tänk dig att alla omkring dig talade ett språk du inte förstod. De vägrade dessutom ändra sig för att du skulle förstå. Ingen ville lära sig ditt språk eftersom det var så få som pratade det. Det var inte värt uppoffringen.
Varje dag skulle du tvingas åka till ett ställe där du kände dig osäker, utanför och ångestfylld. En plats där du var bland människor som inte förstod hur du fungerade eller hur mycket kraft det tog av dig att ens ta sig dit.
Du förväntades sitta i ett rum bland andra och lära dig saker, samtidigt som det enda du ville var att ta dig därifrån, eftersom ljudnivån gjorde ont i dig. Varje stolskrap, pennstreck på tavlan, klickande ljud från lysröret i taket, vinden utanför fönstret, allt skar som knivar i öronen på dig.
Trängas med andra
Tänk dig att de tvingade ut dig flera gånger om dagen, oavsett vilket väder det var. De förstod inte att du var livrädd för olika vädertyper, eller fick panik om det blåste för mycket. Innan du tvingades ut skulle du dessutom trängas med de andra i ett litet kapprum, samtidigt som alla klädde på sig. Återigen skar det i öronen av alla ljud, skrik, skratt och dunsar, samtidigt som ögonen tog in alla rörelser omkring dig och gjorde att hjärnan nästan kokade över av alla intryck.
Sedan försökte de tvinga dig vara social, bara för att alla andra tycktes vara det. Även om du inte hade något behov av att umgås med andra, så tvingades du låtsas vara det ändå. Bara för att du skulle vara som alla andra. Kosta vad det kosta ville. För alla skulle ju inkluderas.
Oförutsägbarheten blev överväldigande och det knöt sig i magen av oro på dig. När du försökte förklara skräcken för de ansvariga, fick du bara svaret att alla skulle vara ute, det går nog ett tag till eller sluta sjåpa dig och var med de andra. Alla andra hade ju kul, så då skulle du också ha det.
Ingen brydde sig om ifall du försökte berätta att viss mat gjorde ont i munnen när du försökte äta den
Hux flux dök det upp en ny person som du ska jobba med. Du hade ingen aning om hur länge den personen skulle ta hand om dig och försöka lära dig saker. Skulle du behöva förklara varför du inte orkade sitta stilla eller behövde hörselskydd ännu en gång? Förklara för någon som du visste inte förstod det du sa?
Ovanpå det menade de att du skulle lära dig en massa grejer. Allt på ett sätt som du inte var programmerad för att ta in. Du kände dig som att du var en PC bland en massa Mac. Du kunde inte ta in det, hur gärna du än ville.
Mitt på dagen skulle du tvingas iväg till den mest oroliga platsen av alla. Matsalen. Där fanns inte det lugn du behövde för att kunna äta. Alla skulle äta samma mat, på samma plats och på samma tid. Ingen brydde sig om ifall du försökte berätta att viss mat gjorde ont i munnen när du försökte äta den.
Har inte den lyxen
Tänk dig själv om det var din arbetsplats. Hur länge skulle du orka vara kvar? Hur lång tid skulle det gå innan du sa upp dig och letade upp ett annat jobb? Barn i skolåldern har inte den lyxen. De kan inte välja att stanna kvar eller inte. Det är skolplikt i Sverige, och alla barn ska gå i skolan. Kosta vad det kosta vill.
Det här är vardag för många barn med NPF, neuropsykiatriska funktionsvariationer. Fem dagar i veckan ska de ha det så här. De flesta barn med diagnoser som autism och ADHD tvingas gå i vanliga klasser, där deras behov inte tillfredsställs. Det hjälper inte hur många anpassningar pedagogen tar fram, så fungerar det inte.
De här barnen behöver ofta förutsägbarhet, lugn och ro, och känslan av att någon förstår dem. För det krävs utbildad personal, att de får vara sig själva och inte trycks in i en form de inte passar i. Pressar man dem för hårt går de sönder. Barn bränner ut sig, får ångest och kraschar innan de ens kommit upp på högstadiet. Skulle vi acceptera det när det gällde andra barn?
Någon som förstod
Ge de här barnen vad de behöver idag, så sparar samhället en massa pengar i framtiden. Resurser, specialklasser, pedagoger med NPF-kunskap, det finns mängder att göra för att det ska bli bättre. Min dotter var hemma ett helt år innan hon fick rätt hjälp och någon som förstod sig på henne. Det året önskar jag ingen familj.
Gör om E n skola för alla till En skola för a l l a. Gör om och gör rätt. Och gör det nu innan det är försent.
Lotta Lundh Författare och NPF-mamma till barn med autism, ADD och ADHD.