När klippet uppmärksammats och fördömts i nära nog alla medier blev den populära influencern av med flera stora samarbeten med välkända varumärken och hon kommer förmodligen ha svårt att skaffa nya. Åtminstone inom en överskådlig framtid.
Någon dryg vecka senare var det dags igen. Den här gången var det en medlem i den omåttligt populära humortrion JLC som la upp ett klipp bestående av en naken rumpa, en kontorsstol på hjul och en dildo fastsatt med sugproppar på väggen. Stolen och den nakna rumpan skickades sedan under glada skratt mot dildon. Ett oskyldigt men mindre smakfullt prank eller en oacceptabel tangering och därmed normalisering av sexuella övergrepp? Här går åsikterna isär, men det var åtminstone tillräckligt olämpligt för att även JLC skulle förlora samarbetspartners.
Blodtörstig internetmobb
Som alltid när någon medialt intressant person gör skandal och detta får negativa konsekvenser uppstår en debatt om att det hela är ett uttryck för cancelkultur. En kultur som vuxit fram det senaste decenniet och som innebär att någon drivs bort från sina sociala mediaplattformar eller från andra arenor i livet, påhejat av en blodtörstig internetmobb. Och visst, det är många som ger utlopp för sin avundsjuka och skadeglatt eldar på drevet mot upphöjda internetpersonligheter när dessa trampat i klaveret. Kritiken mot denna så kallade ”cancelkultur” handlar om att det är en storm i ett vattenglas, att företagens agerande är ängsligt och influencers bara är människor, inte robotar.
Är det då cancelkultur när företagen reagerar på för dem oetiska beteenden och drar tillbaka samarbetsavtal med de inblandade? Nej, det handlar om att följa normala regler på en marknadsekonomisk spelplan.
Exemplen här ovan är bara ett par i mängden som handlar om hur välkända influencers spårat ur och i och med det tappat affärsmöjligheter. Utöver dem har vi exempelvis Blondinbella som blåste upp sina räckviddssiffror med ett par hundra procent, Linnéa Claeson (Assholesonline på Instagram) som fabricerade sexuella trakasserier hon utsatts för på nätet och Pontus Rasmusson som bland många andra olämpligheter riktade olagliga köpuppmaningar till barn.
Är det då cancelkultur när företagen reagerar på för dem oetiska beteenden och drar tillbaka samarbetsavtal med de inblandade?
Aldrig någonsin tidigare har vi haft så publika och ofta väldigt unga individer som fått så stora delar av företagets marknadsbudgetar för att agera ansikten utåt. Dessa samarbeten har kommit till stånd genom att någon byggt upp en tillräckligt stor följarskara och ett personligt varumärke som externa varumärken vill förknippas med och nå ut via. När detta raseras är det inte det minsta konstigt att samarbeten ryker, det är bara logiska konsekvenser av ett agerande.
Ulrika Good, copywriter och krönikör
