Folkbildningen når nästan en miljon svenskar varje år. Genom hundratusentals studiecirklar och arrangemang i hela landet kan man få nya kunskaper i språk, litteratur och historia eller lära sig körkortsteori, att odla eller att laga mat med små resurser. Asylsökande kan lära sig svenska, arbetslösa kan få verktyg att ta sig in på arbetsmarknaden och barn från studieovana hem kan få hjälp med läxorna. Folkbildningen och folkrörelsen är en viktig beståndsdel i den svenska demokratin.
I budgetpropositionen för nästa år stryper regeringen och SD en tredjedel av finansieringen till folkbildningen. Utbildningsminister Mats Persson (L) har motiverat beslutet med att ”det handlar om prioriteringar” och har förklarat att man inte kan prioritera ”subventionerade matlagningskurser på kvällstid”. Samtidigt anser man sig ha råd med skattesänkningar och utvidgat rut- och rotavdrag för höginkomsttagare till en kostnad av över tio miljarder.
Kulturellt engagemang
De som drabbas är ofta kvinnor som arbetar i lågavlönade yrken och inte sällan är de ensamstående föräldrar. I tider av ekonomisk osäkerhet är studieförbunden en ovärderlig källa till utbildning, nätverkande och kulturellt engagemang för många kvinnor. Genom att minska stödet till studieförbunden tar man bort en viktig plattform där kvinnor kan utveckla sina färdigheter, bygga kontaktnät och engagera sig i samhället, vilket riskerar att försätta kvinnor i en ännu mer sårbar position.
Sverigedemokraterna har alltid ogillat den svenska traditionen med fria folkrörelser och självständiga studieförbund. I de kommuner där SD fått inflytande har partiets folkbildningspolitik lett till stora nedskärningar. Att Liberalerna, som tidigare värnat folkbildningens roll i det demokratiska samhället, lånar ut sig till att administrera Sverigedemokraternas bildningsförakt är en skam.
Liberalerna känner till detta, men lägger sig platt, i fråga efter fråga
Kunskap, fri kulturutövning och organisering är makt. Med regeringens och Sverigedemokraternas kapade finansiering till folkbildningen, kulturen och civilsamhället ger man sig på en grundsten i den svenska demokratin. Liberalerna känner till detta, men lägger sig platt, i fråga efter fråga. Klimatpolitiken avvecklas, utsläppen ökar, regeringen förbereder angiverilagar och lagförslag om bristande vandel, man angriper den akademiska friheten, driver urholkad föräldraförsäkring, tar fram en ekonomisk politik som svälter ut välfärden och nu ska folkbildningen avvecklas.
Det märkliga med hela situationen är att Liberalerna är vågmästare. Kristersson behöver partiets mandat lika mycket som han behöver Sverigedemokraternas mandat. Liberalerna har makt. Om partiet inte använder sitt inflytande till att driva en liberal agenda om demokrati och jämställdhet måste frågan ställas: Varför finns Liberalerna?
Annika Strandhäll, ordförande S-kvinnor