Göteborg har hög arbetslöshet och ett växande antal långtidsarbetslösa. Samtidigt vittnar arbetsgivare om svårigheter att hitta rätt kompetens. Lösningen är i grunden okontroversiell: utbilda fler inom bristyrken. Där råder bred enighet. Men det borde också råda enighet om att varje skattekrona ska göra maximal nytta. Så ser det inte ut i dag. Det vi ser i dag är ett ideologiskt positionerande snarare än en ansvarsfull användning av skattemedel. I förlängningen riskerar det också att försvaga matchningen på arbetsmarknaden, när utbildningsutbudet blir mindre flexibelt och sämre anpassat till efterfrågan.
Och då infinner sig den fråga som borde stå högst på dagordningen: vad får göteborgarna egentligen för pengarna?
Detta är dessutom inte en reform bland många. Det är i praktiken den enda tydliga strukturförändringen inom vuxenutbildningen under mandatperioden. Just därför borde kraven på uppföljning vara höga. I stället har motsatsen skett.
Därför har den borgerliga oppositionen efterfrågat en genomlysning – men stadens styre valde att rösta ner den
Mycket tyder på att kostnaderna har ökat sedan omläggningen inleddes, i storleksordningen över tio procent. Om det stämmer innebär det färre utbildningsplatser för samma resurser. Mindre utbildning – trots större behov. Ändå har reformen inte granskats ordentligt. När förslaget först lades på nämndens bord påtalade tjänstemännen konsekvenser i form av ökade kostnader och färre undervisningsplatser. Därför har den borgerliga oppositionen efterfrågat en genomlysning – men stadens styre valde att rösta ner den. Det är inte ett förbiseende, utan ett medvetet beslut att inte ta reda på om politiken fungerar.
Har inte råd
När viljan att utvärdera saknas uppstår en rimlig fråga: varför? Göteborg behöver en vuxenutbildning som styrs av resultat, inte av symbolpolitik. Där kvalitet, effektivitet och genomströmning avgör – inte organisationsform.
Vi har inte råd med något annat. Inte de arbetssökande. Inte arbetsgivarna. Och inte skattebetalarna. När kostnaderna ökar och svaren uteblir återstår bara den enkla, obekväma frågan: Vad är det egentligen vi betalar för – och hur länge har vi råd att fortsätta så här?
Anders Svensson (M) nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning
Mariah Ben Salem Dynehäll (L) nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning
Max Pelin (KD) nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning
Stéphanie Jurzysta (M) nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning
Peter Svanberg (D) nämnden för arbetsmarknad och vuxenutbildning
