Pronomenet man hör till de vanligaste orden, och här finns det faktiskt åsikter, både vad gäller existens och betydelse.
Den mest radikala åsikten är att ordet inte ska användas över huvud taget, varken i tal eller skrift. Argumentet är att ordet kan kopplas till substantivet man och därför är olämpligt om man (hoppsan där kom det) eftersträvar ett jämställt språk. Det är en minoritet som är av denna åsikt.
För de flesta är det självklart att hålla isär substantivet och pronomenet, men det finns (eller fanns) en grupp språkliga aktivister som vill ersätta man med en. I stället för ”Man ska inte ljuga” ska man (eller en) säga och skriva ”En ska inte ljuga”. Det är lättare gjort i skrift, där datorns ordbehandlingsprogram kan hjälpa till. Få skulle klara det i tal.
För 10–20 år sedan förekom det akademiska texter där man generellt ersatts av en, främst inom humaniora och samhällsvetenskap och främst av unga kvinnliga skribenter. Även i GP förekom det texter som följde detta mönster, oftare på kultursidorna än på nyhetssidorna. Nu är det sällsynt; en-aktivisterna tycks faktiskt ha givit upp.
För oss som vuxit upp med ett vardagligt och dialektalt bruk av en i stället för standardspråkets man blir det ett stilbrott i akademisk text med ”när en ska verifiera hypotesen”. En tar sig för pannan!
Den andra frågan är vad man syftar på. Den självklara betydelsen är ’alla människor’ som i ”Man ska inte ljuga”. Ordet kallas ofta ett generiskt pronomen. Den här vida betydelsen kan sedan begränsas av den språkliga omgivningen, till exempel ”I Italien äter man pasta”. Det betyder att italienare, snarare än mänskligheten i stort, äter pasta. Meningen kan faktiskt också betyda att vi alla äter pasta när vi är i Italien – man tar seden dit man kommer.
I en del fall kan man begränsas till det egna jaget, som i ”Ibland tänker man på sina gamla lekkamrater på Lövskogsgatan”. Mer än så kan inte betydelsen begränsas – från mänskligheten till en själv.
I intervjusituationer är det mycket vanligt att man och jag växlar i samma yttrande: ”Jo, jag vann loppet, men man får inte tro att man är världsmästare för det.” Det går emellertid inte att växla hur som helst. Först syftar talaren på det specifika loppet, för att sedan fortsätta med en mer allmän reflektion – först jag, sedan man.
Vi är skickliga på det här perspektivskiftet. Det sker med automatik i talet och lyssnaren fattar utan att behöva tänka efter.
Det finns även andra fall som borde vara knepiga men som inte tycks vålla bekymmer: ”Inom regeringen försöker man begränsa utgifterna, men nu misstänkliggör man på motståndarsidan de här ambitionerna.”
Här förekommer två man, som skiftar från meningsfränder till meningsmotståndare, från vänner till fiender. Det går fort, men som regel bekymmersfritt för den som läser eller lyssnar.
Pronomenet man har vi haft i svenskan sedan 1200-talet. Det är vanligt, enkelt och påfallande flexibelt. Det ska vårdas inte bekämpas.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska
