Så sent som 2023 fick Sverige kritik från FN:s kommitté för barnets rättigheter för att vi gör för lite narkotikaförebyggande arbete, och en uppmaning om att göra mer. Kritiken kom samtidigt som det gängrelaterade våldet eskalerat och allt fler unga dras in i kriminalitet kopplad till narkotikahandel. Sambandet är tydligt: när de förebyggande insatserna sviktar ökar risken att barn och unga hamnar fel.
Mot den bakgrunden släpper Narkotikapolitiskt Center i dag en rapport om mänskliga rättigheter och narkotikapolitik – med förhoppningen att den ska bidra med viktiga perspektiv inför regeringens kommande ställningstagande till Narkotikautredningens förslag.
Oproportionerligt långa straff
Kritiken mot narkotikapolitiken har vuxit runt om i världen, och inte sällan handlar den om brott mot mänskliga rättigheter. Och det stämmer – det finns länder där det är svårt eller omöjligt att få vård, där människor döms till oproportionerligt långa straff eller till och med avrättas. Sådana brott mot mänskliga rättigheter måste fördömas.
Samtidigt har slutsatserna varit alltför ensidiga – med krav på avkriminalisering och legalisering – ofta med hänvisning till just mänskliga rättigheter. Problemet är inte kritiken i sig, utan vart den leder. Att kritisera själva förbudet mot narkotika är att förväxla symptom med orsak.
I Kanada legaliserades cannabis 2018, delvis med argument grundade i rättigheter för de som använder narkotika. Resultatet? Bruket ökade, fler än var fjärde förälder använder nu cannabis regelbundet, och antalet akuta cannabisförgiftningar bland små barn har ökat dramatiskt. Det som började som en rättighetsreform har lett till att fler barn i dag växer upp i miljöer där de exponeras för narkotika och dess effekter. Liknande resultat kan ses i de delar av USA som har legaliserat cannabis.
Särskilt oroande är hur rättighetsretoriken används för att undergräva förebyggandets legitimitet. Att minska tillgång och upprätthålla normer beskrivs ibland som oförenligt med mänskliga rättigheter. Det är en allvarlig feltolkning. Förebyggande arbete – där ett omtänksamt förbud är en viktig del – är grundläggande. Sverige har enligt Barnkonventionen skyldighet att vidta ”alla lämpliga åtgärder”, inklusive lagstiftning, för att skydda barn från användning av narkotika.
Men mellan repression och legalisering finns ett stort utrymme för politik som både respekterar rättigheter och skyddar folkhälsan
I rapporten visar vi hur det ensidiga fokuset på avkriminalisering och legalisering inte är en slump. Den internationella kritiken mot en restriktiv narkotikapolitik drivs av ett begränsat antal välfinansierade organisationer. Globalt har ett fyrtiotal civilsamhällesorganisationer inom narkotikapolitik tagit emot minst 82 miljoner dollar mellan 2016 och 2023 från Open Society Foundations. Bland dem är likriktningen är stor, här finns knappast några organisationer som kämpar för stärkt prevention.
Vid mötet med FN:s narkotikakommission 2023 var Open Society Foundations direkt involverade i 11 sidoevent, och ytterligare 38 medverkande organisationer hade direkta finansiella kopplingar till samma stiftelse. Detta har pågått länge och skapat en ekokammare där samma perspektiv upprepas från olika håll – vilket ger intryck av bred konsensus när det i själva verket handlar om samma finansiär.
Effekten är tydlig. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har de senaste åren tagit emot pengar från Open Society Foundations – och har samtidigt blivit allt mer kritisk mot länder som vill behålla narkotikaförbudet. Det började med berättigad kritik mot verkliga övergrepp, men när samma lösningar – avkriminalisering och legalisering – förs fram av ett antal organisationer med en tydlig gemensam nämnare, förvandlas legitim kritik till ideologi.
Omtänksamt förbud
Men mellan repression och legalisering finns ett stort utrymme för politik som både respekterar rättigheter och skyddar folkhälsan. En sådan rättighetsbaserad narkotikapolitik kräver att vi både förändrar det som inte fungerar och försvarar det som faktiskt gör det. I vår rapport pekar vi på fyra grundpelare:
– Ett bibehållet och omtänksamt förbud, med allmänpreventiv effekt, tillämpat med respekt för rättigheter.
– Smartare påföljder, där personer med beroende i första hand erbjuds vård.
– Likvärdig och effektiv vård, med förbättrad tillgång över hela landet.
– Ett tydligt fokus på prevention och tidig upptäckt, som en grundläggande del av rätten till hälsa.
Peter Moilanen, chef för Narkotikapolitiskt Center
Pierre Andersson, rapportförfattare och policyrådgivare
