Den hippokratiska eden hävdar likaså läkarens plikt till att hävda sin integritet gentemot myndigheter och andra uppdragsgivare. Den utredning som nu pågår om att införa anmälningsplikt i sjukvården är därför djupt oroande. Vi som jobbar i gränslandet mellan liv och död möter redan i dag en rad etiska dilemman. Vi ska inte också behöva ta ställning till patientens rätt att vistas i Sverige.
Begreppet “vård som inte kan anstå”, som är inskriven i den svenska lagen och som läkare förhåller sig till – är i stort sett likvärdig med att asylsökande och papperslösa kan erbjudas akutsjukvård samt nödvändig behandling av sjukdomar. Där ingår bland annat mödrahälsovård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning samt all vård som inte kan vänta utan att det kan få allvarliga följder för patienten. Nu har regeringen lagt fram ett förslag som i Tidöavtalet beskrivs som “informationsutbyte och anmälningsplikt mellan polisen och myndigheter som kan antas komma i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet”. Inom sjukvården strider denna lag med en rad beaktansvärda värden.
Där ingår bland annat mödrahälsovård, vård vid abort och preventivmedelsrådgivning samt all vård som inte kan vänta utan att det kan få allvarliga följder för patienten
Det finns behov av utökad dialog och reflektion i det offentliga samtalet om vad normerna om demokratin och värdegrunder konkret innebär i vardagen och inom sjukvården. Barmhärtighet och samvetsfrihet är centralt för oss som jobbar i gränslandet mellan liv och död. Då gör man inte skillnad på patientens situation och bakgrund. En lag ska därför inte straffa personal som inte anmäler nödställda människor. Det är en paradox att både ha en lagstiftning som ger rätt till akutsjukvård, och samtidigt införa en anmälningsplikt för vårdpersonal som innebär en risk för patienten att utvisas.
Gäller alla
Rätten till hälsa är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna och den gäller alla utan åtskillnad. Dessutom är det en stor risk att patienter undviker sjukvård och i stället söker mediciner och vård genom icke-professionella kanaler, men också att patienter söker för sent i sjukdomsförloppet eller med lånad identitet, liksom risk för ökad smittspridning. Det är en av många anledningar till att regeringen bör lyssna på oss som faktiskt arbetar i sjukvården och som exponeras för dessa livsöden.
Hippokrates är fortfarande en levande symbol för medicinsk kompetens och visdom. Vi behöver sådana förebilder. Ty det som nu riskerar hända – att läkaren också ska agera polis – det gör varken vården bättre eller samhället till en säkrare plats.
Madina Refoi, Läkare, skribent och fellow på den borgerliga tankesmedjan Synaps