Under förra året gjorde riksorganisationen Attention en undersökning som visade att väntetiderna för att få göra en neuropsykiatrisk utredning som vuxen kan vara flera år. Göteborg undvek att svara på deras undersökning. Kanske för att man visste om att ifall de undvek att svara skulle man slippa den jumboplacering som väntade. I Göteborg är nämligen väntetiden längst i landet med över tre år och hinner du fylla 35 år under tiden så kan du glömma att få en undersökning överhuvudtaget.
För många föräldrar vars barn har fått en neuropsykiatrisk diagnos blir det en väckarklocka som uppmärksammar deras egna problem och vad de själva har kämpat med hela livet. Att symptomen ser så olika ut mellan olika individer gör att det inte är enkelt att sätta en diagnos. Ett fall av ADHD eller Asperger hos en person kan se helt annorlunda ut hos en annan och därför tar en utredning ungefär motsvarande tre heldagar att genomföra för att få ett korrekt resultat.
Eftersom ingen hade orkat med att göra undersökningarna i streck så delas dessa upp på ett par timmar i veckan under ett par veckors tid för att sätta en diagnos och eftersom den är så tidskrävande blir väntetiderna därefter.
Förgäves väntan
I Göteborg har dock många väntat förgäves, sedan nya bestämmelser om att en övre åldersgräns på 35 år ska införas. Vad ska jag som ordförande för Attention i Göteborg svara de uppgivna vuxna som ringer till mig och undrar vad de ska göra?
Om det hade rört sig om till exempel misstanke om cancer, skulle någon acceptera att en person förvägrades undersökning och därmed behandling för att denne är över en viss ålder? Jag har väldigt svårt att tro det, men då det rör sig om neuropsykiatriska funktionshinder är det tydligen okej att sjukvården agerar på det här sättet.
De flesta människor inom denna grupp är väldigt utsatta och deras liv har ofta kantats av flera misslyckanden, ofta skapat av det (för)tryck den oförstående och normativa omgivningen utsätter dem för. Att få en diagnos upplevs av många som en stor lättnad och att få en förklaring till varför dessa problem har uppstått, det var inte bara deras eget fel att de var tankspridda och ouppmärksamma, precis tvärtemot den stämpel som de flesta diagnosmotståndare hävdar att diagnosen innebär.
I Göteborg vill sjukvården tydligen stämpla vuxna över 35 år som misstänker att de har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som till exempel lata, odugliga eller misslyckade föräldrar och som inte är värda att få den hjälp och stöd en diagnos innebär.
Inför valet lovade den nya regeringen att mer pengar skulle satsas på psykiatrin. Det märks inte mycket av den satsningen här i Göteborg och det får väl ses som ytterligare ett i raden av tomma vallöften. Stefan Hugestrand som är enhetschef för Psykosmottagning och enhet för autism och ADHD på Mölndals sjukhus, som gör dessa utredningar i Göteborg, försvarar beslutet om att införa en övre åldersgräns med att resurserna som tillförts är otillräckliga.
Klen tröst
Att hänvisa de personer som faller utanför åldersspannet till att söka hjälp med stöd av vårdgarantin är en klen tröst för denna grupp, när de flesta läkare inte har en aning om vart de ska skicka en remiss. Varför har inte enheten för autism och ADHD på Mölndals sjukhus remitterat dessa patienter vidare till dessa landsting? Varför skickar man i stället tillbaks vuxna till den läkare som remissen kom från efter tre års köande, där är det ju uppenbart att kompetensen för att göra en utredning inte finns? Ett sådant här agerande är för mig både oförståeligt och oförsvarbart.
Det råd som jag tvingas att ge till dem som ringer mig i dag kan låta både hårt och krasst:
- Flytta härifrån, Göteborg ligger kanske i framkant när det gäller forskning om neuropsykiatriska funktionshinder, men när det kommer till att få diagnos eller att få rätt hjälp och stöd är Göteborg att betrakta i det närmaste som ett u-land.
Jag hade gärna gett ett annat svar.
Henrik D Ragnevi
ordförande för Attention i Göteborg
diagnostiserad 2003 med ADHD och Asperger
