På måndag börjar höstterminen på många håll i landet och för tusentals nyexaminerade lärare innebär det den första riktiga dagen i yrket. Efter nästan ett halvt decennium av studier borde de vara väl förberedda att möta sina elever och ge dem de kunskaper som ska rusta dem för framtiden. Men tyvärr är verkligheten ofta en annan. Lärarutbildningens kvalitet har länge stått i debattens centrum och trots att man senast den förra mandatperioden försökte reformera dess brister, är utbildningen fortfarande långt ifrån komplett.
I examensmålen fastslås det att de blivande lärarna ska visa kunskaper om skolväsendets historia, reflektera kring frågor som rör identitet och sexualitet, visa förståelse för sociala relationer, beakta en hållbar utveckling i undervisningen samt visa kännedom om praktiska och estetiska lärprocesser. Faktum är att lärarutbildningen är den utbildning som fått i särklass flest politiska direktiv. Men trots det saknar styrdokumenten skrivelser som är direkt avgörande för att kunna verka inom yrket, såsom konkreta metoder i läsinlärning.
Relevanta kunskaper
Ett exempel på hur detta utmärker sig i praktiken vittnar en lärarstudent om som berättar att de endast fick 30 minuters undervisning om den tidiga läsinlärningen under hela studietiden. Men inte nog med det, när de väl skulle få lära sig om hur man använder läromedel, var det enda fokuset att granska hur böckerna presenterade genus. För tydlighetens skull ifrågasätter jag inte om det är relevanta kunskaper för lärare att bära med sig från utbildningen. Men det som bör ifrågasättas är om det är det mest relevanta när de tar emot eleverna på måndag.
Om inte annat, bör tunga internationella granskningar av utbildningen få oss att reflektera kring det. Flera omfattande studier har visat att lärarutbildningen har lika stor effekt på kunskapsresultaten som bakgrundsmusik i klassrummet har, det vill säga nästan ingen påverkan alls. I en annan studie har forskare analyserat kunskapsresultaten hos de elever vars lärare haft en lärarexamen och jämfört dessa med de elever vars lärare inte haft någon pedagogisk utbildning alls . Även då visade resultatet att det varken fanns något positivt eller negativt samband mellan elevprestationerna och lärarens akademiska bakgrund – eleverna lärde sig lika mycket av dem som helt saknade en utbildning som de gjorde av de lärare som tillbringat flera år på ett lärosäte.
Därför kräver ett större ämnesfokus – men i färre ämnen – att sådant som inte tillhör yrkets absoluta kärna även stryks
Resultatet är oroande, men innebär inte att en lärarutbildning behöver vara onödig. Tvärtom finns det goda exempel att ta lärdom av. Allra tydligast effektivitet visar lärare som läst fler högskolepoäng inom de ämnen som de undervisar i. Det innebär inte att lärare till de yngre åldrarna måste ha en masterexamen i sina ämnen. Men i dag ges lärarstudenter fyra ämnen att undervisa i och sannolikt har de breda portföljerna – kombinerat med det svaga ämnesfokuset överlag – skapat en utbildning som inte ger den grund som yrket kräver. Det räcker med andra ord inte att applicera pedagogiska eller normkritiska förmågor i vilket ämne som helst, svensklärare behöver veta hur barn ska greppa en penna och avkoda ord om de ska kunna undervisa effektivt.
Större ämnesfokus
Just nu utreds lärarutbildningen ännu en gång och sannolikt kommer flera framsteg att tas. Men om fler och fler examensmål inkluderas i styrdokumenten, riskerar det mest relevanta att också vattnas ur. Därför kräver ett större ämnesfokus – men i färre ämnen – att sådant som inte tillhör yrkets absoluta kärna även stryks.
När de nya lärarna möter barnen på måndag, förtjänar de att göra det med kunskaper som är nödvändiga i yrket och det är inget annat än ett svek att de inte givits rättvisa förutsättningar efter att ha investerat i en så lång studietid. Läsinlärningen kan inte bytas ut mot sekundära – om än viktiga – värden.
Hannes Snabb, legitimerad lärare och riksordförande för Liberala Studenter