Replik
25/10 Sverige måste sätta in en räddningsplan för naturen
Naturskyddsföreningen kommer med få eller inga fakta som underbygger kravet på en räddningsplan för svensk natur. Det beror på att svenska skogsägare och deras skogsbruk är föredömliga när det gäller att ta hänsyn i skogsbruket. Naturskyddsföreningen verkar inte uppdaterad om fakta om svenskt skogsbruk.
Det är nu klarlagt att angreppen på svenskt och finskt skogsbruk från byråkraterna i Bryssel, att vi kalhögg långt större arealer än vad riksskogstaxeringen redovisade, byggde på felaktiga satellitdata. I den inventeringsmetoden klassades gallringar som kalhyggen. Den negativa bilden underblåstes av Naturskyddsföreningen i Bryssel. Är Naturskyddsföreningen nu villig att ta avstånd från EUs beskrivning och erkänna att Riksskogstaxeringens redovisning var rätt?
Enligt SCB är 27 procent av den svenska skogsmarksarealen, upp mot 10 milj ha, undantaget från aktivt skogsbruk. Där återfinns större delen av våra gamla skogar i ett kontinuitetsskogsbruk. Vi håller alltså inte på och hugger ner våra sista gamla skogar. SCB:s klassificering överensstämmer med hur man i Glasgowöverenskommelsen klassificerar skogen. Miljörörelsen och en del forskare hävdar att bara 3 procent av den brukade skogen drivs som kontinuitetsskogsbruk och räknar bort den undantagna arealen på 27 procent. Är Naturskyddsföreningen villig att erkänna SCB:s siffror om 27 procent och erkänna att vi bedriver kontinuitetsskogsbruk på den arealen och att där skyddas större delen av våra gamla skogar?
Vi håller alltså inte på och hugger ner våra sista gamla skogar
Myndigheterna och statliga ingripanden är de stora hoten mot mångfalden i skogen. Exempel är Skogsstyrelsens genomförande av 1979 års skogspolitik och Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas pågående viltförvaltning. Men även myndigheternas försök att detaljstyra naturvården genom reservatsbildningar och artskyddsarbete genom ingrepp i äganderätten kommer att få negativa konsekvenser för skogsägarnas möjligheter att bedriva ett varierat skogsbruk.
De flesta skogsägarna är intresserade av att bedriva ett varierat skogsbruk. Men om de skogsägare som gör det hotas av myndigheternas med att deras mark kan beslagtas till reservat eller deras skogsbruk hotas av inskränkningar av äganderätten genom till exempel avverkningsförbud, kommer myndighetsutövningen bli en restriktion för vad de vågar göra. Varför förordar Naturskyddsföreningen en politik som avskräcker skogsägarna från att satsa på ett varierat skogsbruk? Varför ställer sig inte Naturskyddsföreningen bakom ”Riksdagens frihetsmodell” där skogsägaren ges frihet att själv bestämma hur skogen skall skötas?
Sverker Liden, jägmästare och skogsägare
