I detta massuppdrag finns en iögonfallande frånvaro: Var finns kravet på att värna det mänskliga mötet? Var finns gränsen för vad som aldrig får automatiseras? Uppdraget riskerar att göra effektivitet till överordnat värde och mänsklig närvaro till en kostnadspost. Detta är inte en framtidsrisk. Det är pågående politik.
AI kan innebära enorma möjligheter. Men när tekniken främst används för att lösa problem som kan mätas i siffror, vårdköer, handläggningstider, ”ärenden per timme”, riskerar vi att förlora det som inte låter sig kvantifieras: relationer, empati och mänsklig värdighet.
Myndigheten för digital förvaltning (Digg) uppskattar att offentlig sektor kan spara eller skapa värde för upp till 140 miljarder kronor per år med AI. Det är denna siffra som driver utvecklingen. När staten talar om ”framtidens välfärd” handlar det i praktiken om en besparingskalkyl. Effektivitet redovisas. Mänsklig kontakt gör det inte.
Har inte råd med människor
Produktivitetskommissionen slår i sitt slutbetänkande från oktober 2025 fast att produktiviteten i offentlig sektor måste öka för att välfärden ska gå ihop. De är tydliga: offentlig sektor har inte längre råd med människor. AI lyfts fram som lösningen. Men priset riskerar att bli den mänskliga kontakten.
Sverige har gjort detta misstag förut. När bostadsbristen skulle lösas på 60- och 70-talen byggde vi snabbt, storskaligt och industriellt. Miljonprogrammet byggde bort köerna, men skapade social kyla och långsiktiga problem som fortfarande präglar samhället.
Nu riskerar vi att upprepa samma logik i välfärden. Ett digitalt miljonprogram där vårdköer löses med appar, lärarbrist med skärmar och ensamhet med chattbotar. På pappret ser siffrorna bättre ut. I verkligheten skapas en ny form av utanförskap. Kvantitet ersätter kvalitet. Igen.
Som en av Sveriges främsta AI-experter ser jag en tydlig risk: ett samhälle där mänsklig kontakt blir en statligt ransonerad resurs. De som har råd köper sig förbi systemen, till riktiga läkare, verkliga lärare och personlig omsorg. Alla andra hänvisas till standardlösningar: automatiserade beslut, AI-chattar och robotiserad omsorg. Det är en välfärd där din plånbok avgör om du får möta en människa.
En maskin kan säga ”jag förstår att du är ledsen”, men den förstår inte sorg
Internationella erfarenheter visar vad som händer när effektivitet blir överordnat mål. I Storbritanniens vårdsystem (NHS), ledde hårda tidsmål till att sjukhus började optimera för statistik snarare än patientens faktiska behov.
En AI som programmeras för effektivitet kommer göra exakt samma sak. Den optimerar för att avsluta ärenden, inte för att förstå lidande. Empati går inte att koda i nyckeltal.
Att ersätta mänskligt sällskap med AI är inte vård, det är en illusion av vård. Redan 1976 varnade AI-pionjären Joseph Weizenbaum för att låta datorer ta roller som kräver empati. En maskin kan säga ”jag förstår att du är ledsen”, men den förstår inte sorg.
Får inte bli en genväg
När staten inför digitala ”kompisar” i äldreomsorgen erbjuder man inte tröst. Man ersätter relationer med simuleringar och riskerar att göra ensamheten permanent.
Det är för lätt för staten att lösa problem som syns i statistiken med hjälp av AI. Det är också för lätt att rationalisera varför: ”fler får hjälp”. Samtidigt drivs tempot upp av rädslan att hamna efter tekniskt.
Resultatet riskerar att bli nästa stora samhällsmisstag: ett digitalt välfärdssystem där siffrorna ser bra ut, men där ensamhet, psykisk ohälsa och emotionell segregation breder ut sig. AI får inte bli en genväg runt politiskt ansvar.
Därför vill jag uppmana civilminister Erik Slottner att ta initiativ till en nationell garanti: AI får aldrig ersätta mänsklig kontakt i vård, skola och omsorg.
Tekniken ska ge människor mer tid med människor, aldrig mindre.
Emil Romanus, AI-pionjär samt grundare & vd Farang
