”På kvällens träning kommer vi meddela att NN tyvärr inte åker med på USM”. Det var sms-meddelandet som en 15-åring i toppskiktet i sin idrottsförening fick av föreningsordföranden. Skälet? NN hade ”haft för låg träningsnärvaro och tränat extra utanför klubbens regi” Det vill säga på hans lediga tid. Innan dess hade ingen kritik framförts till 15-åringen, hens träningsnärvaro hade varit 90 procent under året, och extraträningen med en annan tränare var ett komplement till klubbens träning. För 15-åringen och dennes föräldrar var klubbens agerande kränkande särbehandling och skälet tydligt: NN har tränat med en person som föreningens styrelse ogillar och därför ålagts regler som inte gäller någon annan i klubben och inte återfinns i föreningens policies och därefter blivit bestraffad. För NN och hens föräldrar var det fråga om vuxenmobbning maskerat som ett ”föreningsbeslut”.
Inte isolerat fall
Detta är varken ett isolerat eller unikt fall. Mycket inom idrotten rimmar illa med Riksidrottsförbundets (RF) deklaration: ”Inom idrottsrörelsen råder nolltolerans mot all form av mobbning, trakasserier, hot, våld och övergrepp. Alla – barn, ungdomar och vuxna – ska kunna idrotta utan att riskera att utsättas för detta.”
Andra exempel på den här förtryckarkulturen är barn som plockas bort ur laget för att ha sagt sin mening, ledare som säger ”du är fet som en gris” eller sätter sig på idrottarens knän ”för att öka rörligheten”, med allvarliga skador som följd. Oberoende utredningar har påvisat stora missförhållanden inom idrotten. Safesport Sweden har kartlagt och engagerat sig i ett antal sådana fall inom konståkning, gymnastik, simning, ishockey och tennis.
Vad händer när barn, trots barnkonvention, värdegrund och visselblåsarfunktioner utsätts för mobbning, trakasserier, hot, våld och övergrepp från ledare? Otaliga vittnesmål från unga utövare och föräldrar visar att de utsatta nästan aldrig får rätt när de följer Riksidrottsförbundets rutiner och påtalar eller anmäler missförhållanden.
I idrottshallen eller i Ica-butiken möts de med avståndstagande från andra utövare, föräldrar och ledare som är rädda för att sammankopplas med dem som klagar
I stället förringas, eller avfärdas det som barnen har varit med om som osant, överdrivet eller med att ”ord står mot ord”. Barnens ord väger alltid lättare än ledarens. Med skälet att de har brutit mot värdegrunden (genom att klaga och inte är lojala) stängs de av eller utesluts.
I idrottshallen eller i Ica-butiken möts de med avståndstagande från andra utövare, föräldrar och ledare som är rädda för att sammankopplas med dem som klagar. Barnen blir därför dubbelt kränkta, öppet eller subtilt och inom lagens råmärken, men definitivt inte i linje med idrottens värdegrund.
De utsatta ensamma möter ett väloljat maskineri. Föreningar, förbund, förbundsjurister och ombudsmän har inte de utsattas bästa för ögonen, de vill undvika negativ publicitet. Trots detta finns det barn och föräldrar som lyckats driva sin sak ända till Riksidrottsnämnden (RIN, idrottens egna, högsta juridiska instans och en del av RF). Krångliga regelverk gör det dock nästan omöjligt för en privatperson att förstå hur en korrekt anmälan ska göras. Inte ens fall där Safesport Sweden bistått med experthjälp har RIN fällt utslag i anmälarnas favör. Avslagen från RIN saknar ofta motivering, eller så anförs procedurskäl, till exempel att anmälaren har hänvisat till fel paragraf. Dagens system är inte till för att ställa ledare eller föreningar till svars eller ge utsatta barn upprättelse.
Oberoende instans
Förebyggande arbete är viktigt men bör åtföljas av ett opartiskt och rättssäkert system för att hantera mobbning, trakasserier, hot, våld och övergrepp. Detta är inte fallet i dag. RIN är inte en oberoende instans utan en del av RF.
Enligt Safsport Sweden är det orimligt att missförhållanden och övergrepp ”inom familjen” utreds och hanteras inom samma familj. I dag har de utsatta ingen chans att få gehör för sina klagomål, än mindre att få upprättelse. I stället blir de dubbelt utsatta. Idrottsrörelsen är inget parallellsamhälle med egna rättsprinciper eller normer för hur barn ska behandlas. Fel är alltid fel, även i idrotten.
Något behöver inte vara olagligt för att vara olämpligt. Idrottsrörelsens inställning bör vara att ”de som berättar kan tala sanning”, inte att de talar osanning eller överdriver. Följs inte Barnkonventionen eller idrottens värdegrund ska åtgärder vidtas direkt. Det har vi som medmänniskor och skattebetalare rätt att kräva. Idrottens största bidragsgivare – staten och kommunerna – måste alltid säkerställa att idrottsförbunden och föreningarna arbetar enligt normer, regelverk och grundläggande fri- och rättigheter som gäller i samhället. Därför behövs en ny granskande instans som är helt oberoende från idrottsrörelsen. Allt detta har våra barn rätt att kräva.
Jonas Stier, professor i socialt arbete och styrelseledamot i Safesport Sweden
