Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Min son var Lucia när han var två år och gick på förskola. Han ville ha ”tårta på huvudet” och självklart skulle han få ha det, skriver debattören.
Min son var Lucia när han var två år och gick på förskola. Han ville ha ”tårta på huvudet” och självklart skulle han få ha det, skriver debattören.

Låt inte Luciatåget bli en ojämlik könsparad

Jag blir rädd för oss vuxna. Hade vi bara låtit bli att trycka ner våra värderingar i halsen på barnen hade vi säkerligen haft ett helt annat samhällsklimat, skriver Gabriella Caidahl Wallón.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Min son sätter sig i bilen vid skoldagens slut och säger; ”i dag har vi blivit utsatta för könsdiskriminering”. Kanske är det den vuxna meningen som kommer från hans tioåriga mun som får mig att haja till och reagera. Han fortsätter berätta om en pojke som ville vara Lucia men som inte fick det på grund av att han är kille. Tjejerna som ville vara tomtenissar fick det däremot utan invändningar.

Jag reagerar och funderar över vad som egentligen är rätt och fel och kan inte släppa tanken och känslan över att det är något som skaver. Det känns inte bra. I mina egna fördomar tänker jag att det kanske var så att killarna bara ”dummat” sig. Att det var ett skämt som lärarna såg men så var det tyvärr inte. Han ville verkligen vara Lucia och nu skavde det ännu mer.

Osynliga könsmönster

Om vi kvinnor kämpar för jämlikhet, med all rätt, ska då inte jämlikheten gå åt båda håll? Eller suddar vi då ut osynliga könsmönster som kommer förvirra oss och ge oss ett samhälle i kaos? Jag tror verkligen inte det.

Min son var Lucia när han var två år och gick på förskola. Han ville ha ”tårta på huvudet” och självklart skulle han få ha det. Jag hurrade inombords och tänkte ”coolt, min son tänker utmana de stereotypa könsnormerna och jag kommer haka på”. Varken jag eller förskolepersonalen hade några som helst bekymmer med det och så pass långt kanske vi ändå har kommit i jämlikhetstanken att små förskolebarn ska få ha sin rätt att uttrycka sig som de vill. Med uttrycka sig menar jag då; kläder, vara Lucia och ha rosa väska som kille men jag ställer mig frågan när tar detta ”slut”? När börjar vi vuxna pracka på barnen våra vuxna värderingar och anser att det bästa för alla är att de passas in i den redan välformade mallen?

Lång väg kvar

Även om Sverige gärna slår sig för bröstet som ett av världens mest jämställda länder har vi en lång väg kvar. Än kämpar vi inte på samma villkor på de två olika ”planhalvorna” men när ska gränserna för planhalvorna suddas ut till att vi i stället kämpar på en enda stor plan?

I mitt arbete som gymnasielärare ser jag alltjämt hur de stereotypa könsrollerna upprätthålls men jag ser även hur de som avviker från normen stigmatiseras. Dock är jag inte bättre, jag är själv duktig på att fylla min kvot i ”normträsket”.

Vad händer då men den lille pojken, som vill vara Lucia men som blir nekad? Han kommer antagligen känna en viss portion skam, han tyckte och tänkte fel, att en pojke inte kan vara Lucia. Han kommer säkerligen även känna sig dum eftersom hans förslag att han skulle vara Lucia aldrig skulle gå eftersom han är fel. Han och hans kön är fel. Här kan jag inte annat än att tänka: vad skickar vi med våra barn?

Vem är mer öppensinnad och obrydd än ett barn innan vi vuxna lärt dem vad som är rätt och fel utifrån våra gamla, dammiga, grå fördomar?

Jag blir rädd för oss vuxna. Hade vi bara låtit bli att trycka ner våra värderingar i halsen på barnen hade vi säkerligen haft ett helt annat samhällsklimat; för vem är mer öppensinnad och obrydd än ett barn innan vi vuxna lärt dem vad som är rätt och fel utifrån våra gamla, dammiga, grå fördomar?

Gabriella Caidahl Wallón, gymnasielärare i samhällskunskap, sociologi och psykologi.