I somras sträckläste jag en bok som drabbade mig rakt i hjärtat. Det var Julian Betters Jag var barn i Gulag om sina år som liten pojke i Stalinterrorns arbetsläger. Han föddes i fångenskap i Butyrkifängelset efter att hans föräldrar med rötter i Polen utvandrat till Sovjetunionen och sedan fängslats anklagade för att vara spioner.
Julian tillbringade sju år av terror på olika barnhem och var till och med separerad från sin älskade mamma Henrietta i över ett år. En ensam tillvaro präglad av svält, köld, sjukdomar, smuts och misshandel som inte något barn någonstans någonsin borde behöva uppleva.
Hans egen pappa Pawel arkebuserades med nackskott. Många i Julian Betters polskjudiska familj mördades i Auschwitz och när en ny våg av antisemitism svepte över det kommunistiska Polen under 1960-talets slut flydde han till Sverige som många andra utkastade polska judar. Julian Better är i dag 75 år gammal. Han är pensionerad forskare från KTH och föreläser på skolor om Gulag.
Knapphändig undervisning
Jag tror inte att jag är ensam i min generation att uppleva att skolundervisningen om kommunismens offer och Stalins terror var mycket knapphändig. Detta trots att jag, född 1975, växte upp i ett Europa där ungefär 40 procent av EU:s nuvarande 28 medlemsländer i mitten av 1970-talet var kommunistiska/socialistiska diktaturer. Men i grundskolans nya läroplan (2011) nämns dock detta tydligt för högstadiet (historia): De båda världskrigen, deras orsaker och följder. Förtryck, folkfördrivningar och folkmord. Förintelsen och Gulag.
Vi får aldrig glömma att det inte var många mil härifrån och inte många år sedan som många länder i vår närhet levde i diktatur. Den 1 juli i somras kändes därför historisk då Litauen – som bara ungefär 20 år tidigare var ockuperat av Sovjetunionen – tog över EU:s ordförandeskap som första land i Baltikum.
Förtrycket lever kvar
Men kommunismens förtryck dog inte med Sovjetunionens fall. Sanningen är att uppemot 1,5 miljarder människor i världen fortfarande lever under kommunismens förtryckarsystem. I länder som Kina, Kuba, Nordkorea, Laos och Vietnam innehar alltjämt det styrande kommunistpartiet statsmakt genom diktatur.
Och även i demokratin Sverige frodas diktaturvur men. I Varberg finns det osmakliga Leninbadet, där en massmördare glorifieras. Leninpriset delas ut och den kinesiske massmördaren Mao Zedongs ansikte pryder alltifrån inredningsdetaljer till kläder.
Att kommunismens offer inte får tillräcklig uppmärksamhet och att dess bödlar stundom glorifieras är både historielöst och sorgligt.
Under mina skolår och senare i politiken kan jag vittna om att det inte finns någon starkare historielektion än att uppleva historien direkt från ett ögonvittne.
Ska samla berättelser
Jag har därför som demokratiminister gett Forum för Levande Historia i uppdrag att samla ögonvittnens berättelser om brott mot mänskligheten under både Förintelsen och kommunistiska regimer.
Berättelserna i sig skapar engagemang som pedagogiskt kan omsättas i insikter om vår gemensamma historia och användas i skolor för att öka kunskapen. Därmed kan vi också fördjupa kunskapen om intolerans, dess orsaker och effekter, men också förstärka demokratin.
Den 23 augusti är internationell minnesdag för kommunismens och nazismens offer. Just denna dag året 1939 undertecknades Molotov-Ribbentroppakten, en samarbets- och icke-aggressionspakt mellan Sovjetunionen och Nazityskland. Men i paktens hemliga tilläggsprotokoll, som förnekades ända fram till 1989 av såväl Sovjetunionen som kommunistpartier i både Öst/Väst, delades länderna i Östeuropa upp mellan de då allierade nazist- och kommunistdiktaturerna. Resten är historia.
Julian Betters familjeöde speglar Europas mörkaste historia med förtryckarideologier som nazism, fascism och kommunism. Han och andra ögonvittnens levnadshistorier måste berättas.
Birgitta Ohlsson (FP)
EU- och demokratiminister
