En del av svaret ligger i hur informationsflödet har förändrats. I dag möts vi ständigt av snabba intryck, korta klipp och förenklade budskap. Sociala medier premierar det som engagerar – inte det som är korrekt. Det gör att komplexa frågor reduceras till slagord, och att nyanserade resonemang får stå tillbaka för känslomässiga utspel. I ett sådant klimat blir det lätt att välja den “sanning” som känns bäst, snarare än den som faktiskt stämmer.
Men det handlar också om ansvar. För samtidigt som vi, som individer, har blivit mer benägna att ifrågasätta etablerad kunskap, har makthavare blivit allt skickligare på att utnyttja detta. När fakta inte längre är en självklar utgångspunkt blir det möjligt att tänja på verkligheten.
Deras uppgift att kritisera
Vi har sett exempel på detta i den politiska debatten. Ebba Busch avfärdade nyligen Naturvårdsverkets kritik gällande regeringsunderlagets förda miljö- och klimatpolitik som ”politiskt tyckande”. Naturvårdsverket är en oberoende och politiskt obunden myndighet vars uppdrag är att föra fram beslutsunderlag, resultat och konsekvensanalyser utifrån forskning och vetenskap. Deras uppdrag är att, i de fall det finns fog för det, kritisera den förda politiken. I detta sammanhang är det snarare Ebba Busch som står för det politiska tyckandet, inte Naturvårdsverket.
Det kan även handla om andra miljöfrågor där forskning tonas ned till förmån för kortsiktiga ekonomiska argument, eller om socialpolitik där komplexa samband förenklas på ett sätt som inte stämmer överens med vad forskningen visar. När sådana påståenden får stå oemotsagda, eller inte granskas tillräckligt hårt, riskerar de att etableras som sanningar i det offentliga samtalet.
Då lämnar vi ett tomrum som lätt fylls av tyckande, ideologi och ibland rena fantasier.
Ett särskilt problem uppstår när vi som medborgare inte längre kräver bättre. När vi nöjer oss med enkla svar på svåra frågor, eller när vi avfärdar experter som “elit” utan att faktiskt ta del av vad de säger. Då lämnar vi ett tomrum som lätt fylls av tyckande, ideologi och ibland rena fantasier. Det betyder inte att vi okritiskt ska acceptera allt som presenteras som fakta. Tvärtom är kritiskt tänkande en grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Men det är en avgörande skillnad mellan att vara kritisk och att vara faktaresistent. Att ifrågasätta kräver att man också är beredd att ta till sig svaren.
Kanske är det just där vi har gått fel. Vi har blivit bättre på att ställa frågor, men sämre på att lyssna på svaren. Och i en tid där besluten vi fattar – politiskt, samhälleligt och individuellt – får allt större konsekvenser, har vi helt enkelt inte råd att låta känsla gå före kunskap. Om vi vill ha ett samhälle som bygger på verklighet snarare än uppfattning, måste vi börja värdera fakta igen. Inte som en åsikt bland andra, utan som den grund vi faktiskt står på.
Sebastian Osbeck, gymnasielärare
