Du-tilltalet infördes inte över en dag, vare sig på Medicinalstyrelsen eller i samhället. Men jämfört med andra språkliga förändringar gick det här snabbt.
Jag tog studenten 1968, och jag sa under min skoltid aldrig du till en lärare. Något år in på 70-talet var det gamla titelbruket och niandet i stort sett borta.
Det finns ett annat skifte i tilltal och omtal som sällan uppmärksammas. Förnamnsreformen, som jag väljer att kalla den, är en förändring som kommit smygande de senaste 30–40 åren.
Ett minnesvärt exempel kommer från ett öppningsanförande av dåvarande kulturministern Bengt Göransson på en språkkonferens 1985. På tal om privat och offentligt språk citerade Göransson sin gamle fars upprördhet över ett hyresärende: ”Jag kräver att få svar från nämnden, inte från någon jävla Berit”. Han krävde ett formellt svar, och ett sådant undertecknas inte med förnamn. Så tyckte han. Och så tycker jag, trots att det gått över 40 år sedan det begav sig.
Jag har många gånger irriterats över hur snabbt försäljare tilltalar mig med förnamn. De vill vara personliga, men jag vill inte ”vara förnamn” med försäljaren. Så familjära är vi inte. Så snabbt går det inte.
De flesta har säkert en gräns för när vi ”blir förnamn” med varandra. Det krävs ett visst mått av personlig relation. Vi sätter gränsen på olika ställen, och äldre kräver lite mer än yngre.
I diskussioner nämns människor vid namn. Om jag omtalar en kollega med förnamn, markerar det, enligt min uppfattning, att jag är personligt bekant med personen i fråga. Det är inte så för alla.
När jag som lärare mötte en ny grupp studenter, brukade jag be dem skriva sitt namn på ett papper och placera det på bordet framför sig. Kvinnliga studenter nöjde sig ofta med förnamn, manliga skrev oftare hela namnet. Äldre studenter använde oftare hela namnet än yngre.
Jag gjorde så här från 90-talet och framåt. Mönstret var tydligt: förnamnspresentation blev allt vanligare, och kvinnorna tog täten i förändringen.
Vi är säkert många som lagt märke till ett ökat förnamnsbruk i våra egna samtal, men vi kan också notera företeelsen i det offentliga.
Jag minns hur jag häpnade när Göran Persson på en presskonferens tillsammans med Englands premiärminister Tony Blair kallade honom Tony, och hur denne med lätt road min kallade sin svenske kollega Goran. Skälet till att detta fastnade i minnet var förstås att det lät alldeles för familjärt på en presskonferens. Detta var för cirka 25 år sedan, men jag skulle reagera på samma sätt i dag.
I tv-sändningar kan svenska partiledare ibland omtalas med förnamn. Marcus Oscarsson på tv 4 kan tala om Ulf, Ebba, Jimmie och Magdalena (ibland Magda) när deras politik analyseras och jämförs. Tanken är måhända att partiledarna hörs och syns så ofta att de blir till förnamn för oss.
I dag har jag bjudit på mina egna uppfattningar. Alla delar naturligtvis inte åsikterna, men alla kan fundera över sina egna bedömningar. Det handlar om hur vi bemöter och bemöts av andra.
Du-reformen gick snabbt, förnamnsreformen går långsammare. En del av oss är påfallande ovilliga att delta.
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska
